Optimist eller Realist, det är frågan.
Att sätta sig och skriva om Arsenal precis efter en förlust mot Swansea är som att sms:a sitt ex på fyllan. Det är liksom inte rationellt, men man gör det lik förbannat.
Jag är en optimist. Fråga min mamma, mina vänner eller kassörskan på ICA. De skulle alla svara: "Christopher ger aldrig upp hoppet". Och det stämmer, tror jag. Det har under en längre tid funnits två läger bland supportrarna. "Optimisterna" mot "Pessimisterna", eller "Realisterna" som den senare falangen själva vill bli kallade. Jag har varit en trotjänare i Optimisterna och blivit förbannad på folk som inte gjort något annat än att klaga. Under hösten har jag dock kommit på mig själv med att börja snegla mot Realisterna.
Det såg så otroligt bra ut för två månader sedan. Man vågade hoppas igen efter den katastrofala starten. Men var det kanske bara en tillfällighet? En oas i den öken av dåliga resultat vi sett det senaste året? Undantaget som bekräftar regeln? Det är fortfarande för tidigt för att säga något, men det ser inte bländande ljust ut för tillfället. Det största problemet är enligt mig kvaliteten på truppspelarna. Det måste rensas i botten och breddas i toppen. Almunias kontrakt går ut i sommar, det finns klubbar som är intresserade av så väl Chamakh som Arshavin och Bendtner kommer förmodligen aldrig att bära en Arsenaltröja igen. Men att göra sig av med dessa är bara halva lösningen.
Det måste in ersättare. Ersättare av högre klass. Vi vet att Wenger kan värva annat än unga fransmän, det visade han (om än lite sent) i augusti. Men det krävs att man tar ytterligare ett steg när man värvar. Ett stort namn måste in. Det behöver inte vara Messi eller Neymar. Det kan räcka med en tysk polack från Köln. Det är ingen hemlighet att vi förlitat oss på van Persie oroväckande ofta under hösten. Även om han är den som ska göra mest mål så ska han inte ha gjort fyra gånger så många mål som lagets näst meste målskytt. Vi måste få in en forward som kan göra mål.
Det är inte bara uteblivna spelarköp som håller mig sömnlös om nätterna. Hemska, mörka tankar har börjat ploppa upp i mitt huvud den senaste tiden. "Kan Wenger fortfarande leda Arsenal till framgångar?" är väl den tanke som dyker upp mest frekvent. Det tar oftast bara sekunder innan jag ger mig själv en örfil. "Fy, dumma hjärna! Aja baja!". Jag skäms direkt och får dåligt samvete för att jag tänker negativa tankar om Wenger. För mig som inte upplevt någon annan tränare än Wenger är det svårare att tänka sig någon annan, än vad det gissningsvis är för de lite äldre kanonjärerna. Jag förstår innerst inne att det fanns en tid innan Arsène och att det finns en tid efter honom, det gör jag verkligen. Men jag befinner mig nog fortfarande i förnekelsestadiet.
Att vilja göra sig av med Wenger är, eller har i alla fall varit, för mig som att säga upp bekantskapen med fosterpappan som adopterade dig för 15 år sedan. Han har matat dig med pokaler, underhållit dig med Va Va Voom och gett dig ett sprillans nytt tak över huvudet i form av Emirates Stadium. När du nu fyller moped så ska du ta Puch Dakotan han gett dig och lämna honom vinkandes farväl på garageuppfarten. Jag är ledsen, men jag kan inte gå med på det. Jag vägrar. För mig är Arsenal Wenger och Wenger är Arsenal. Det kommer krävas fler och större motgångar än att ligga på femte plats efter halva säsongen för att jag på allvar ska börja föreställa mig någon annan leda Arsenal.
Det ser inte bra ut just nu, men tåget står fortfarande på perrongen. Det finns tid att ändra på saker och ting. Inte minst under de två veckor som återstår av januari månad. Vi har en ypperlig chans att förbättra laget och jag hoppas och tror att Wenger också ser det. Skulle det inte bli några nya spelarköp så kan vi ju skatta oss lyckliga att vi snart får tillbaka en handfull spelare närmaste månaden. "Det är som nyförvärv", som en vis man en gång sa. Det kommer att komma en tid då det är dags för någon annan att ta på sig kaptenshatten och styra skutan, men den tiden är inte nu. Det är en förbättring av spelartruppen som måste ske och let's be honest, underligare saker har hänt. Jag menar, Spurs ligger ju före oss i ligan och grisar flyger.
Jag satte mig och började skriva det här i tron om att jag tagit steget över till "den mörka sidan". Att jag numera är en "Realist". Men under tiden jag knåpat ihop detta eops har det slagit mig att så inte är fallet. Mitt hjärta slår hårdare än vad min hjärna tänker, for better or worse. Hoppet är det sista som överger mig. Fråga bara kassörskan på ICA.
