All Good Things Must Come to an End, Arsène Wenger
Missad möjlighet att gå ikapp den Champions League-jagande tätklungan, efterföljande protester – och de sedvanliga löftena om en ljus framtid. Arsenal är en stagnerande storklubb i behov av förändring.
En poäng mot ett Pep Guardiola-lett Manchester City är ingen katastrof.
En säsong utan kontinentalfotboll kommer förr eller senare.
Det ska sägas.
Men att stå och trampa, utan att se några som helst framsteg, utan något försök till förändring – det är ohållbart.
Albert Einstein myntade begreppet ”Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat”. Och känslan är att det är just vad Arsenal gör, gång på gång.
”Arsène Who?” prydde förstasidorna i de brittiska tabloiderna i samband med att Arsène Wenger anlände till ett problematiskt Arsenal i inledningen av 1996-års Premier League-säsong. Bruce Rioch hade tidigare under hösten fått lämna sin position som huvudtränare och in kom den tidigare Monacotränaren Wenger, som via en tvåårig utflykt i Japan och Nagoya Grampus Eight, nu skulle få Londonlaget i rätt riktning, igen.
Det efterföljande året ledde Wenger Arsenal till en historisk dubbel, en bedrift han skulle upprepa ett par år senare. Mellan 7 maj 2003 och 24 oktober 2004 gick hans ”Invincibles” obesegrade i 49 raka matcher – en historiskt bra notering. Säsongen 2005/06 var Arsène fyra mardrömsminuter ifrån att kunna lägga en Champions League-vinst till meritlistan.
Men sen kom den så omdebatterade flytten från Highbury till Emirates Stadium.
Den som skulle ta Arsenal FC ytterligare en nivå.
En stenkast från Highbury påbörjades bygget av arenan, ett beslut som Wenger beskrivit som ”det största beslutet i klubbens historia”. Till en kostnad av drygt 390 miljoner pund stod Emirates Stadium redo att premiärspelas på i samband med säsongsinledningen 2006/07.
Sportbladets Erik Niva skrev då, mitt under brinnande säsong, att Wenger har ”Arsenals framtid hängande på sina axlar”. ’The Gunners’ hade å ena sidan stora behov att dyra nyförvärv, å andra sidan behövde man betala av ett lån på knappt tre miljarder kronor. För att den kalkylen skulle gå igenom var det direkt nödvändigt att klubben kvalificerade sig för Champions League och fick allt vad tv-pengar, sponsorer och matchintäkter heter.
Ett år utan Champions League-fotboll kunde ha blivit förödande. Niva jämförde Arsenals situation med hur det hade sett ut i Leeds United ett par år tidigare – och hur saker och ting hade utvecklat sig på Elland Road. ” När allt gick åt skogen för Leeds – när de tvingades sälja alla sina spelare och i praktiken självmant accepterade nedflyttning – var deras skuld inte ens hälften så stor som Arsenals är nu”.
Arsène Wenger fixade CL-spel den säsongen.
Och året efter väntade samma utmaning. Efter den en till. Och en till.
Trots att Arsenal nu fick rikta in sig på mindre namnstarka spelare kvalificerade man sig för Europafotbollens absoluta finrum, säsong efter säsong.
Ashley Cole drog till Chelsea 2006 då Arsenal varken ville eller kunde betala den lönekostnad vänsterbacken ansåg gjort sig förtjänt av. Året efter försvann Thierry Henry – och ersattes med den billigare Eduardo Silva. Samma mönster återupprepades, år efter år.
Under åren 2006-2013 gick Arsenal 40 miljoner pund plus (!) på övergångar – och var tillsammans med Wigan (£5), Newcastle (£8) och Reading (£8) de enda som kunde visa upp positiva siffror i TalkSports summering (2013). Det kan jämföras med Chelsea som under samma period spenderade 233 miljoner pund mer än vad som gick åt andra hållet; Manchester Citys notering ligger på smått otroliga 427 miljoner pund.
Alla titlar som Arsène Wenger vann under sina första år i London är imponerande.
Att han ledde Arsenal till återupprepade Champions League-äventyr 2006-2013 är smått otroligt.
Men sen hände något.
Under hösten 2012 gick klubbens vd Ivan Gazidis ut och sa att den ekonomiskt kännbara flytten från Highbury var ett minne blott. Nu – efter att under föregående sommar släppt Robin van Persie till Manchester United och Alex Song till Barcelona – var Arsenal visst redo att konkurrera med de största klubbarna i världen igen.
Men nu står vi här, som så många gånger tidigare, och ser tillbaka på vad allt som gick snett. I ligan är vi 18 poäng efter suveräna Chelsea, i ligacupen var Southampton ett nummer för stort och två brakförluster mot Bayer München (totalt 2-10) såg oss krascha ut ur Europa.
Gazidis (2013): ”Våra nya avtal kommer innebära att vi kan konkurrera på samma nivå som Bayern München, en klubb som går runt på egna pengar och inte är beroende av någon ’sugar daddy’”.
Det är aningen ironiskt att vi i dag står med ett förkrossade dubbelmöte i färskminnet och inser att avståndet mellan klubbarna snarare har växt sedan 2013.
Sommaren 2013 anlände världsmästaren och prestigevärvningen Mesut Özil, som ett bevis på att Arsenal nu kunde konkurrera om de bästa spelarna igen. Året efter kom Alexis Sanchez och talangfulle Calum Chambers, för att nämna två av flera värvningar, till en total kostnad av 101 miljoner pund. Under de senaste fem åren har Arsenal tredje högst ’net spend’ i den engelska högstaligan, mer än Chelsea och Liverpool. Tottenham ska vi inte ens prata om.
Under föregående säsong hamnade Arsenal på andra plats, tio poäng efter Claudio Ranieris Leicester. Granit Xhaka, Shkodran Mustafi och Lucas Perez hämtades in för att stärka en redan stark trupp. Mer eller mindre alla konkurrenter gjorde förändringar på tränarsidan – och mycket tydde på att Arsenal skulle, och borde, ta vara på den övergångsfas Chelsea, Manchester United, Manchester City, och till viss del Liverpool, var inne i.
Arsène Wenger berättade inför säsongen att årets trupp var den bästa han haft under sin 21 år långa sejour i London. Men ändå står vi här, på ungefär samma poängskörd som tidigare år, utan att visa några framsteg.
Föga förvånande har de senaste årens resultat skapat en kraftig polarisering i supporterleden. Å ena sidan finns en, minskande andel, grupp som anser att Wenger bör få en ny chans att bevisa sin storhet, i form av ett tvåårskontrakt. Å andra sidan finns en, kraftigt ökande andel, som kräver förändring. I samband med söndagens match slogs det hejvilt mellan förtvivlade Arsenalfans, både inuti och utanför arenan; i matchen mot West Brom flög hyrda propellerplan över ’The Hawtorns’ med budskap om Wengers vara/icke vara i Arsenal.
Självklart är våld helt fel metod att gå tillväga för att få fram sitt budskap.
Självklart bör Wenger behandlas med respekt – både för den person han är och det han har gjort för vår fotbollsklubb.
Men det betyder inte att man inte får protestera.
För om de som styr Arsenal FC ska behandlas med respekt, är det ömsesidigt.
Det finns folk som lägger tusentals kronor på denna fotbollsklubb varenda vecka – det finns vissa som slaviskt planerar sitt liv runt denna fotbollsklubb. I säsongskortsförlängnings-tider går styrelsen ut med ord om en ljus framtid. Men ändå ser det likadant ut, säsong efter säsong. I går berättade Ivan Gazidis om hur ”stora förändringar är nödvändiga i sommar” – likt han gjorde 2012, 2013, 2015.
Argumenten för att ha kvar Wenger har varit många.
– Historia
– Talangutveckling
– Fin anfallsfotboll
– Progressivt tänkande i kost- och hälsofrågor
– Ekonomi
Men i ärlighetens namn känns argumenten aning utdaterade.
Gazidis (2011): ”Arsène is accountable to the fans – they ultimately make judgement. If you are seeing the relationship between the fans and the manager break down over time, that is unsustainable”.
All Good Things Must Come to an End, Arsène Wenger
***
– Med det sagt bör spelartruppen ställas till svars för mycket. De bör kunna prestera på en skälig nivå, oavsett vem som står och ger instruktioner vid sidlinjen. Men det är i slutändan Wenger som satt ihop spelartruppen.
– Med det sagt bör Ivan Gazidis och majoritetsägare Stan Kroenke ställas till svars för bristen på kommunikation, tydlighet och intresse för klubbens bästa, ur ett sportsligt perspektiv.
Källor: BBC, TalkSports, theMirror, the Guardian, Arsenal FC, Transfermarkt.
