Watford - Crystal Palace0 - 0
Arsenal 3-2 Hull City ÄNTLIGEN!
Det finns matcher och det finns matcher. Det finns matchrapporter och matchrapporter. Det skiljer sig. Och denna kväll skiljer sig matchrapporten mer än någonsin.
Klockan tickar. Inte den där traditionella klockan till vänster på min TV-skärm som man traditionellt syftar på, nej detta är en annan skärm. Jag har tagit fram hemsidan på min mobiltelefon. SinceArsenalLastWonATrophy.co.uk.
FA Cupfinalen på Wembley i södra London inleddes som alltid med handskakningar och nationalsång som får en at uppskatta fotbollens konservatism och starka band till det som alltid varit. Historia och tradition. En favorit är när lagkaptenerna presenterar sina lagkamrater för celebriteter och förbundspampar. Löjligt kanske en del kan tycka? Det får man göra. Men för mig påminner det om tiden när fotbollen var mitt fostrande inslag och Arsenal var bäst i England, nästa varje år.
Åtta minuter in i 2014 års final på Wembley tänkte jag tillbaka på Patrick Vieiras enorma svettfläck, Fredrik Ljungbergs trumpinnar som aldrig slutade, just trumma, och alla mål som Thierry Henry och Dennis Bergkamp kombinerade fram. Åtta minuter in i lördagens final fanns inte en början till svettfläck, inga ben trummade och en fungerande anfallsspel kändes avlägset. Två mittbackar hade tagit Hull City till en tvåmålsledning efter James Chesters styrning på Tom Huddlestones volleyskott efter en hörnvariant och Curtis Davies returtagning på en fin första räddning av Fabianski. Då var allt mörkt. Tio minuter senare reducerade Santi Cazorla på frispark. Alex Bruce, en kopia av sin far och tillika manager för dagen Steve, gick hårt i ryggen på en felvänd Cazorla och spanjoren med en svag säsong bakom sig tog Arsenal in i den här finalen.
Men det fortsatte att se illa ut. Den första halvlekens sista kvart var seg - den andra halvlekens första kvart var nästan ännu segare. Då agerade Arsène Wenger. Han hade tagit sig till den här finalen, då får han påverka den också. Lukas Podolski byttes ut, ingen högoddsare direkt, men Yaya Sanogo byttes in efter timmen spelad. Mesut Özil ut på vänsterkanten och ett anfall med två bjässar, Sanogo och Olivier Giroud. Sedan Adebayor och Eduardos dagar har matcherna med två anfallare för Arsenal varit lätträknade.
Direkt såg det bättre ut. Spelarna började svettas, benen började trumma och det där anfallsparet, Sanogo och Giroud såg inte ut som någon Henry eller Bergkamp men de började hitta varandra.
En hörna med 20 minuter kvar gav utdelning. EN HÖRNA?! Arsenal kan väl inte göra mål på hörnor? Mot Hull, med så många starka huvudspelare?
Bollen gick som en flipperkula mellan Girouds huvud och ett antal Tiger-färgade som punktmarkerat både Giroud och Mertesacker på alla fasta situationer under matchens gång. Men ingen i Hull var med på andrabollen - och vem som skulle snappa upp den. Likt konstmålet på St James Park förra våren när fjärdeplatsen säkrades, gör Laurent Koscielny ett vackert skitmål. Med ryggen mot mål vinklar han både ben och kropp och får in kvitteringen bakom McGregor i Hull-målet. 2-2.
Förlängning. Tillbaka i det lite långsamma spelet. Trötthet.
Efter en mållös första förlängningskvart vaknar Wenger till igen. "Vi måste avgöra det här." Tomas Rosicky och Jack Wilshere in, framåt ska det gå. Hull började slå bort passningar till höger och vänster och Arsenal kände av sitt slagläge. Det pressades högt upp från Sanogo och Giroud, Ramsey fann på något märkligt sett ny energi och inspirerades av Wilsheres entré.
Fyra minuter in i den andra förlängningskvarten kommer det. Sanogo och Giroud kombinerar, nästan likt Henry och Bergkamp, och Olivier Girouds klack når Aaron Ramsey. Ett nätt tillslag. Med nästan 110 minuter i kroppen borde inte tillslaget kunna bli just precis som man vill, koncentrationen ska inte finnas där. Ramsey tillslag är nätt men med perfektion. Intill den första stolpen skruvar sig avslutet och Ramsey springer rakt ut mot hörnflaggan. Man pratar ofta om spelare som man unnar att få avgöra stora matcher. Och visst är vi där igen, rätt spelare fick verkligen göra det avgörande målet den här finalkvällen på Wembley.
Jag tittar mot den där klockan. 8 år, 11 månader, 26 dagar och 39 minuter tickar den upp emot när Ramsey stöter in 3-2 och avgör finalen. Hemsidan frågar dess besökare vad de har uppnått i sitt liv sedan Arsenal vann finalen mot Manchester Unted på Millenium stadium i Cardiff 2005. Klockan har tickat länge, men nu ar det slut. Skämten är över, hånen förbi. Imorgon är åter en ny dag men för Arsenal Football Club är det mer än så. En kväll där Atletico Madrid vunnit den spanksa ligan och sänkt giganterna vill man tro att allt är möjligt. Att vi ska kunna sitta om fem år och se tillbaka på Aaron Ramseys nätta, men distinkta, tillslag och konstatera att detta var början på en ny storhetstid för Arsenal. Segern och trofén som banade väg för ligatitlarna.
Jag vill tro på en sådan morgondag, men det är också en morgon att ta då. Ikväll njuter vi. Njuter av hånens död och en klocka som slutar ticka. FACupGlory 2014!
Laguppställningar
Fabianski
Sagna Mertesacker Koscielny Gibbs
Arteta Ramsey
Cazorla Özil Podolski (Ut 60)
Giroud
Sanogo (in 60), Rosicky, Wilshere (In 105, In 105)
McGregor
El Mohammady Chester Bruce Davies Rosenior
Huddlestone Livermore Meyler
McQuinn
Fryatt
Målskyttar: 0-1 Chester (4), 0-2 Davies (8), 1-2 Cazorla (17), 2-2 Koscielny (72), 3-2 Ramsey (109)
Skott: 25-12 (på mål 7-3)
Bollinnehav: 65-35 %
Matchens Lirare: Aaron Ramsey
