Watford - Manchester C1 - 3
Arsenal - Bournemouth 2-0 (1-0)
Jag känner mig tjatig. Det känns som att varenda gång jag vädrat en åsikt om Arsenal de senaste månaderna så har det varit med Mesut Özils prestationer som infallsvinkel. Men vad ska skriva om när denne genomför en närmast perfekt match och är så fullständigt bra att det kväver andra samtalsämnen?
Men man kan i alla fall försöka. Och för att inte slå på trumman allt för hårt och högt så ska det även påpekas att Mesut Özil var (i gott sällskap) en stor besvikelse i mötet på Southampton på annandagen. Man ska inte heller förbise Girouds briljanta framspelning till 2-0. Men det var inte bara ytterliggare en assist på kontot och ett välbehövligt mål i registret. De underströk förvisso en fantastisk insats, men det var perfektionen i varje inviduellt moment som ringade in den.
Özil har av flera beskrivits som en spelare som gör ett väl fungerande lag ännu bättre. Den beskrivningen känns orättvis i nuläget. Just nu gör han Arsenal bra. I fjol lutade sig Arsenal mot Alexis under första halvan av säsongen. Då räddade han ett ofta uselt spelande lag genom individuella prestationer och låga som inte gick att släcka. Mesut Özil bär just nu Arsenal i ännu större utsträckning. Han förbättrar inte en redan fungerande offensiv, han gör den fungerande. Arsenal har de senaste veckorna varit utan den ryggrad som lyfte laget under våren, när Cazorla, Sanchez och Coquelin gått sönder en efter en. Det märks knappt och det mesta av det kan tillskrivas Mesut Özil.
Statistiken från dagens match är häpnadsväckande. Nio skapade målchanser med en passningsprocent på 95% borde vara en omöjlig kombination och ur det går det att utläsa Özils briljans. Andra spelare glänser till och leverar fina inlägg och passningar med jämna mellanrum. Özil, när han är i denna form, gör det varje gång.
Bournemouth är ligans sämsta lag på defensiva hörnor. Det i kombination med Mesuts precision och "consistency" gjorde att det blev målchans vid i princip varje hörna under första halvlek. Så det var inte slumpen som gjorde att Gabriel kunde nicka in sitt första mål i en Arsenal-tröja och att denne även hade bud på fler.
Matchens roligaste situation stod annars Per Mertesacker för. Per, som var fläckfri i defensiven, kan ibland anklagas för att vara aningen osmidig. Efter ännu en i raden av perfekta Özil-hörnor mot första stolpen nickade Gabriel bollen i stolpen. På returen kom en framrusande Mertesacker som läste situationen rätt. Men när bollen inte gick i mål utan istället studsade rakt emot honom, såg man hur tysken spände sig. Istället för att vinkla in bollen, tycktes han bli så pass paff att han endast förmåddes bli träffade i plytet av bollen. Jag fick mig ett skratt. Det hade vart dyrköpt om Arsenal tappat poäng, men ett skratt var det likväl.
Spiken i kistan fick istället vänta till andra halvlek. Arsenal stormade fram på högerkanten. Özil breddade spelet, fick tillbaka bollen, sög till sig försvararna och vrickade bollen till Giroud som klackade bollen förbi de sista försvarna som bara kunde titta på när Özil rullade in bollen. Med Mesut Özils kyla och teknik finns det ingenting som hindrar honom från att lägga till några till mål i sitt register.
En annan detalj jag noterade var Aaron Ramseys jakt på mål när laget har en trygg ledning. Nu när han åter förväntas spela med disciplin och större säkerhet ligger han ofta djupare när matchen fortfarande står och väger. Så fort Özil rullat in 2-0 målet var det som att Aaron kände att det var fritt fram att älga på frammåt. Plötsligt var han högst upp av alla i presspelet och började tjuva några meter med hemjobbet. Det är intressant om detta är ett direktiv från Wenger som gärna inte vill låsa Ramseys spetskvalitéer helt, eller om han gör det på eget bevåg. Det är en knepig situation eftersom när den accentueras av för många spelare kan leda till kollapser som den mot Anderlectht i fjol (3-0 till 3-3 hemma på Emirates i Champions League-gruppspelet).
I övrigt var det en semiroterad uppställning som Wenger ställde ut på banan. Spelare som Gibbs och Gabriel har förvägrats platser i startelvan då försvarsspelet funkat så bra som det gjort under hösten. Chambers har testats som innermittfältare vid flera tillfällen som inhoppare. Oxlade-Chamberlain har hamnat efter såväl Campbell som Walcott i rangordningen på ytterplatserna. Det blev naturligt att rotera, dels på grund av det tuffa spelschemat, men även på grund av den usla insatsen mot Southampton.
Försvarsspelet tycktes sitta igen och förhoppningsvis var matchen mot Southampton en anomali. Chambers såg trygg ut med boll och blev inte stressad, trots att det kommer spelare från samtliga håll. Oxlade-Chamberlain hade, förutom inledande 10 minuterna av andra halvlek, tufft att komma fram på sin högerkant. Det var en godkänd insats, men inte en insats som gör anspråk på ytterligare minuter mer än som inhoppare. Det är synd. Det känns som att jag i flera års tid trott att det är Ox som ska få sitt stora genombrott. Han har alltid sett kvick och fylld av självsäkerhet under försäsongen. Sen är det som att säsongens allvar gör sig påmind (misstagen mot West Ham) och sen är han förpassad till bänken, tömd på självförtroende. Han är fortfarande en utmärkt en-mot-en spelare, men hans förstatouch och slutprodukt lämnar ofta mycket att önska. Han är som bäst när han involveras mycket i spelet, vilket understryks av att hans bästa matcher oftast har varit på centralt mittfält, men just nu i rådande konkurrenssituation så finns det alternativ som går före, så speltiden blir som den blir. Det är en tråkig situation, men förhoppningsvis kan "The Ox" hålla huvudet kallt och göra allt i sin makt för att tvinga sig in i startelvan genom hans prestationer på planen. Det har funkat för andra innan honom och det kommer funka för honom.
Slutligen kan det poängteras att Petr Cech då äntligen fick slå David James rekord för antal hållna noller i Premier League. 170 stycken. Nu kan kanske inte Arsenal göra anspråk på den bedriften, men otroligt kul för Petr.
Spelarbetyg 1-6
Petr Cech - 3. Fick hålla sin 170;e Premier League-nolla efter en solid insats.
Bellerin - 3. Fyllde på framåt och släppte inte till mer än några enstaka inlägg i försvarsspelet. Dåligt inläggsspel.
Mertesacker - 3. Fläckfri defensivt, men borde gjort mål i första halvlek.
Gabriel - 5. Kul att Gabriel äntligen fick göra mål. Jag förmodar att han kommer matchas mer och mer tills han till slut tar över huvudansvaret från Mertesacker.
Gibbs - 3. Satte defensiven främst. Bidrar inte alltid med den bredd som kan behövas, framför allt när Walcott gärna ska och vill ta sina löpningar mot mål när denne utgår från vänster.
Chambers - 4. Lugn och passningssäker. Perfekt match för Calum att testas i en roll som kan vara som klippt och skuren för honom.
Ramsey - 3. Vill nog lite för mycket ibland. Borde nog försökt spara kraft istället för att jaga mål, nu när säsongen är i ett så kritiskt skede.
Oxlade-Chamberlain - 3. Blir aningen isolerad till höger. Men det måste vara läskigt för motståndarna när han och Bellerin sätter fart vid omställningar på högerkanten. Ingen slump att 2-0 kom ur en sådan situation.
Özil - 6. Löjligt bra. Världsklass. 9 skapade målchanser och har nu dubbelt så många assist som närmste spelare i Premier League.
Walcott - 2. Serverades gång på gång av Özil, men var inte alls så skarp som han behöver vara i avslutningsmomenten. Han behövs fortfarande på planen, då Arsenal behöver poängspelare.
Giroud - 3. Magisk assist. Utbytt.
Samtliga inhoppare spelade för kort tid för att hinna göra ett avtryck på en redan avgjord match och går således inte att betygsättas på ett rättvist och representativt sätt.
Matchens utropstecken:
Magic Mesut
Matchens frågetecken:
Per Mertesackers kroppskontroll.
Matchens spelare:
Mesut Özil
