Bayer Leverkusen - Ferencvarosi TC2 - 1
Arsenal - Dinamo Zagreb
Arsenal gjorde sitt jobb. FC Bayern var FC Bayern. Drömmen om vidare Champions League- äventyr lever vidare.
Det blev precis så ospännande som det behövde bli. Efter den senaste tidens skadeutveckling har resultaten även börjat svikta. I Champions League finns inte längre några livlinor och då är det skönt om det ställs frågor som man redan kan. Zagreb blev strafffade för att de spelade till Arsenals styrkor. Det Arsenal gör bäst fick Arsenal göra mycket av. Det blev kontringar och fyra-mot-fyra- omställningar där Alexis tog ner bollar med ryggen, Mesut Özil nickade i mål och Joel Campbell såg ut som en briljant playmaker.
Arsenal började matchen utan att riktigt ta tag i den. Det såg inte självklart ut att Arsenal skulle gå in och dominera matchen. Kanske har lagets formdipp gjort att osäkerhet smygit in emellan leden, eller så ville Arsène inte öppna upp laget för kontringar. Jag tror att det senare alternativet är rimligt, då jag tror att det är främst där som avsaknaden av Coquelin hade kunnat ge fruktansvärda konsekvenser. En av fransmannens absoluta styrkor är förmågan att läsa spelet och ta defensiva maxlöpningar för att bromsa upp motståndarnas kontringar. Detta har ofta gett ytterbackarna och Cazorla, som oftast befinner sig högre upp i planen, möjligheten att hinna tillbaka i defensiva utgångspossitioner. Det är i mina ögon en av de stora anledningarna till att mittfältssammarbetet med Cazorla fungerat så väl, eftersoms Cazorlas defensiva funktion främst ligger i att disciplinerat täcka ytor - snarare än att återerövrna bollen.
Flamini är en annan typ av spelare. Han besitter inte Coquelins förmåga att arbeta ikapp situationer och är inte lika disciplinerad när det gäller sitt defensiva ansvar. Flamini är mer av en box-till-box- mittfältare som vill bidra med löpningar i båda riktningarna. Arsenal är vana att försöka ta över en match under dens första skälvande minuter för att sätta ton för matchen. Nu var de istället tålmodiga och försökte föra matchen dit de kunde attackera utan att ta like stora risker. Det fungerade.
Spelare som Mesut Özil och Alexis Sanchez mådde extra bra under omständigheterna. Istället för samlat moststånd och lager på lager av försvarare tilläts de spela anfallsfotboll i hög fart, mot en retirerande backlinje utan mittfältsunderstöd. Det blev som det blev och det är bara att vara tacksam för att vi besitter den typen av förmågor. Just Özil har verkligen tagit stora kliv den här säsongen. Det låter kanske löjligt att prata om Özil, Arsenals dyraste värvning i historien, inom den premissen men jag tycker att Mesut är en annan typ av spelare i år i jämförelse med tidigare säsonger. Han har en helt annan fysisk stadga och balans i närkampsspelet, vilket gett honom en ny dimension. Zidane hade alltid förmågan att vinna en 50-50 situation för att moment senare spela sig förbi moståndarpressen och öppna motorvägar till motståndarmålet. Özil är inte där ännu, men han tar för sig mycket mer i närkampsspelet och i jämförelse med den spelare vi såg när han först anlände är skillnaden anmärkningsvärd. Han arbetar även hårdare för laget och tar ett mer disciplinerat ansvar när det gäller defensiva löpningar. Det känns nu som att flera av hans brister nu är övermålade och då syns verkligen vilken briljant spelare han kan vara.
När Arsenal senare bestämt att de var nöjda med sina svar så fanns det även en trygghet. Laget började lyfta fram spelare och ta över matchen, samtidigt som Zagreb fick försöka greppa efter de halmstrån som fanns. Följden blev att de släppte på den defensiva disciplinen och öppnade sig bakåt. Målet som öppnade resten av matchen kom som en följd av det.
Zagreb överbelastade vänstersidan, snabba bollförflyttningar av Özil, Giroud och Cazorla gav Flamini enorma ytor att transportera bollen frammåt i planen. En enorm löpning från Özil och ett briljant avvägt inlägg från Sancez senare stod det 1-0 till hemmalaget. Bara minuter senare försökte laget spela sig ur en situation för att överhuvudtaget känna att de var med i matchen. Monreal bröt en kortpassning strax utanför Zagrebs straffområde med sin första touch, slog den förbi hela Zagreb försvaret med sin andra och fann Sanchez, som bara behövde vinkla in bollen i öppet mål, med sin tredje. Och det kunde blivit mer då Arsenal hungrade efter mål. Özil sökte sitt andra och kom nära, men Zagreb överlevde anstormningen.
Istället avgjorde Arsenal matchen i den andra halvleken. Joel Campbell dansade med bollen längs långlinjen, vek innåt åt spelade en så vass genomskärare att jag blev förvånad att gräsmatan inte öppnade sig som efter ett skalpellsnitt. Alexis som möjligen var offside med ett avrakat hårstrå tog emot bollen med en tvåfotsdribbling och vek sedan upp bollen i nättaket ur en vinkel som förmodligen gjort mig sängliggande om jag försökt mig på något likadant. Vi får vara tacksamma för den begåvningen också.
Det mest anmärkningsvärda med matchens resterande minuter var att Ramsey fick göra comeback efter en månads frånvaro. Han kommer att bli viktig och det säger en hel del om hans mångsidighet att han igår fick utgå från vänsterkanten när Chambers testades i mittfältsrollen. Chambers är intressant som alternativ till Coquelin, men han är inte där ännu. Han behöver, precis som Coquelin behövde, bli bättra och tryggare i sin bollbehandling. Han kan fortfarande slarva i passningsspelet och i just den rollen så är alla defensiva egenskaper underordnade faktumet att du inte får ge bort bollen. Det är därför han så länge föredrog Arteta i den rollen och det är även det område där jag såg störst skillnad på Coquelin 2015 jämfört med försäsongen 2014. Om Chambers kan gå samma utveckling så kan han göra nytta på Arsenals mittfält.
Nu väntar en direkt avgörande match mot Olympiakos på bortaplan. Kniven mot strupen. Det är då jag hoppas och tror att Arsenal är som bäst. Än är det inte över.
Spelarbetyg 1-6
Cech - 4. Fanns där när han behövdes. Fin räddning i andra halvlek.
Bellerin - 4. Fortsätter ösa frammåt, men hinner alltid tillbaka på rätt sida igen.
Mertesacker - 4. Kändes mycket säker och stabil. Gynnades av att Arsenal inte alltid stod för högt.
Koscielny - 4. Nästan omöjlig att passera i man-mot-man- försvar.
Monreal - 4. Fin aktion vid 2-0. Gedigen.
Flamini - 4. Fyllde tomrummet efter Coquelin på sitt eget sätt. Gjorde det även bra.
Cazorla - 5. Revanch efter straffmissen i lördags. Fin insats.
Campbell - 5. Joels bästa match i en Arsenal-tröjja. Motståndet var inte det bästa, men nog finns det en fotbollsspelare där någonstans.
Özil - 5. Makalös insats. Önskar betygskalan hade fler nyanser.
Sanchez - 6. Bäst. Världsklass.
Giroud - 4. Löpte och slet, men kom aldrig till chanser. Behövdes inte då han öppnade oceaner av utrymme för andra offensiva pjäser.
Matchens utropstecken:
Campbells genomskärare. Om ni tyckte få spelare kom för att fira målet med Alexis så var det för att övriga sprang fram till Joel. Säger mycket om lagets sammanhållning. Campbell har kastats in i hetluften och har av många ansetts som överflödig, men spelarna visade igår att de står bakom honom och han själv visade tvivlarna att han faktist också kan spela fotboll.
Matchens frågetecken:
Var det Oxlade-Chamberlain som tappade boll vid Arsenals 2-0 mål? Såg ut som en passning Alex skulle slå! (Just kidding, I love you Alex)
Matchens spelare:
Alexis. Var på rätt plats vid ett mål, briljant vid sitt andra och stod för en perfekt assist. Klass rakt igenom.
