Arsenalredaktionens nyförvärv har ordet
Hej, jag heter Johan och är ny skribent här på sidan. Som en liten presentation av mig själv så bjuder jag på historien om hur jag blev en gooner.
Sommaren 97 köpte Arsenal Marc Overmars från Ajax. Eller vänta lite, vi får nog spola tillbaka bandet 5 år.
Europamästerskapen hölls i Sverige. Jag var åttaochetthalvt år gammal. Farsans mentala ålder den sommaren var väl ungefär samma, han hade gått och svettats och gnällt en hel vinter och vår på Volvofabrikens golv i Kalmar. Nu var han uppspelt som ett barn med nävarna fyllda med tusenlappar i en godisaffär. EM blev den efterlängtade ventilen. Nitlotten drog mamma som numera hade två pojkar att ta hand om. Mammas ventil täpptes alltså igen. Jag minns hur Farsan fyllde köksbordet med pennor, linjal och tejp. Sedan tejpade han ihop en massa papper tills de format ett stort fult spelschema, där den som ville kunde tippa slutresultat. Detta mindre vackra jätteark fick pryda en vägg i TV-rummet, tills mamma fick syn på skapelsen och flyttade den till rummet där vi förvarade vinterkläder och annan skit, ”antingen där, eller i sopkorgen” sa mamma med en röst som inte bjöd in till debatt. Farsan var väl inte heller helt nöjd med sin skapelse och i sin iver att inte ses som fullständigt talanglös vad gäller konst så la han över skuld på mina åttaochetthalvtåriga axlar ”det var grabben, jag hjälpte bara till lite”, sa han utan att skämmas.
Pappa höll på Sverige, med tyskarna ett målfoto bakom. För att låta omvärlden veta detta så hade han strukit under Tyskland och Sverige på sitt schema. Han hade lyckats med konststycket att dra rejält krokiga streck trots att han använt linjal. Min storasyster hade strukit under Frankrike, nu var det inte Frankrikes vassa omställningsspel som fällde avgörandet utan att Frankrike hade de finaste färgerna på sin flagga, lillasystern instämde och tog rygg. Mamma drog ett slött streck under Sverige. Vid tidpunkten var jag allmänbildad som en flugskit. Jag hade hört på TV att England var bra, jag snappade även upp Tyskland kunde ta hem turneringen. Tyskland var dock uteslutet. Olikt många andra pöjkar så tyckte jag alltid tvärtemot vad min pappa tyckte, jag gillade debatten som uppstod, denna tvärtemotregel gällde oavsett ämne, och var en ständig prövning för pappa. Nåväl, jag var nästan klar med mitt beslut, och det lutade åt England. Men så hände något. Något som skulle få stor betydelse för valet av Arsenal som favoritklubb. Det var någon kväll precis innan mästerskapet skulle starta. Jag satt väl som vanligt framför teven, och då menar jag inte satt i soffan, nej jag var åttaochetthalvt och satt som en dåre på knä på golvet en halvmeter framför teven. Ettan eller tvåan visade något ”införprogram”. Att jag minns att det var ettan eller tvåan är inte på grund av mitt eminenta minne, utan jag kör helt enkelt med uteslutningsmetoden. Det kryllade inte av kanaler 92, hade man ettan och tvåan så hade man i stort sett alla kanaler. När jag satt där på knä, lätt framåtlutad med spikrak rygg så visades bilder från tidigare möten mellan Tyskland och Holland. Jag såg hur Frank Rijkaard spottade Rudi Völler rätt i huvet, rätt på hans gråa lockar. Saken var klar. Holland fick bli mitt lag. Jag sprang och drog ett streck under Holland, här behövdes inga faderskapstest, det räckte att jämföra mitt och pappas ungefär lika krokiga streck för att utesluta att mamma hade vänsterprasslat. Jag berättade den glada nyheten för farsan, han sa ironiskt ”oväntat” och såg ut att kämpa mot impulsen att adoptera bort mig.
Holland bet sig sedan fast hos mig. Mina väggar tapetserades med planscher på Van Basten, Ruud Gullit och Rijkaard. Milan blev det naturliga valet då det var där nyss nämnda spelade. Sedan tog Marc Overmars över facklan som favoritspelare, vips gick jag från att vara Milansupporter till att supporta Ajax. Jag höll mer på spelare än lag, min kärlek till de olika klubbarna var lika stabil som ett distansförhållande mellan lågstadieelever.
Fram med bandet igen. Sommaren 97. Arsenal har precis köpt Overmars. Vips, jag var en Gooner. Skillnaden från de andra gångerna var att när Overmars senare lämnade Arsenal så stannade jag kvar. Klubben hade smittat mig. Jag är nu smittad för livet. Bortom all räddning, men jag klagar inte, tvärtom.
