Clock End blog
Clock End blog kommer att leverera relativt personliga åsikter om och runt Arsenal minst en gång i veckan. Bloggaren är dryga 30 och nämnde förhoppningsvis för sista gången sig själv i tredje person. Jag har drivit en blogg förut på den tiden då alla hade en blogg, så ingen orkade läsa min. Nu försöker jag igen och med största sannolikhet så är det om inte bättre så mer moget och väldigt annorlunda från hur det var då. Trevlig läsning och mycket nöje.
Gör det svåra först så har du det lätta kvar till sist, brukade en grundskolelärare alltid säga till oss glada skolbarn i mitten av 90-talet. Så här i efterhand undrar man om människan, vars namn flyr mitt minne, var riktigt klok. Som barn tog man saker väldigt bokstavligt och genom att sätta sig i timtal med de svåraste matteuppgifterna först fick man följa med läraren på en ordentlig syratripp nerför pedagogikens snåriga spiral.
Det svåraste med att starta en blogg är att skriva det första inlägget och eftersom det är väldigt svårt att skriva det andra inlägget före det första (även om det kan argumenteras för att det går) så är det bara att ta min lärares tjur vid hornen och låta tangenterna värmas av flottiga fingertoppar. I kategorin svårt hamnar också Stoke på bortaplan. Stoke, nedsvärtat av Pulis kepsförsedda geni och förevigt förknippat med Delaps långa inkast, genomgår lite av en renässans under Hughes som låter finlirare (nåja, i jämförelse med föregående spelartrupps egenskaper) som Bojan, Shaqiri och Arnautovic terrorisera Midlands. Utan att ge mig in alldeles för långt på LotR-liknelser så är det lite som att Sauron odlat skägg, satt på sig vit klänning och blivit han den onde i det andra tornet. Lika onda, bara lite mysigare förpackning.
För visst har det alltid varit en jävla plåga att åka till Britania Stadium och veta att det här kommer vara skit från första sekund till och med att sista person lämnat ett alltid snöblandat-regn pinat bombnedslag i mitten av England. De som inte minns eller inte var med när man såg publiken ställa sig upp och jubla varje gång Stoke fick ett inkast på offensiv planhalva måste väl i alla fall minnas Ramseys ankel som hängde löst i strumpan bredvid en av Englands absolut renhårigaste grabbar som aldrig tidigare gjort en fluga förnär. Förutom möjligtvis Jeffers? Eller Adebayor (jag vet, ledsamt minst sagt). Man ska ju komma ihåg att det var mest synd om Shawcross själv som enligt egen uppgift slängde iväg sms till Ramsey och fick ett tillbaka från FA som samma dag plockade ut och gratulerade till en plats i landslaget. Så ja, att möta Stoke är en jävla plåga.
För att raljera klart om Stoke och kanske närma sig avslutningen på det här första, jobbiga, blogginlägget så kan det väl vara värt att ägna ett stycke om folket som faktiskt bor i stan. Londonbor må vara sura och oartiga, i något lite snedvridet engelskt perspektiv, men den kosmopolitiska metropolen motverkar till viss del den naturliga inavel som ö-livet ofrånkomligen genererat genom åren. Stoke däremot rör om i genpoolen genom att ta häst och vagn till Wales och möjligen färjan därifrån till Irland. Vill man ha lite mer empiriska bevis så betraktar man människorna när en viss Aaron Ramsey kommer till stan. Det buas. Killen som försökte ge Ryan Shawcross dåligt rykte genom att tappa benet på bollplan är på besök. Killen som inte svarade på smset med den där ursäkten som Ramsey hävdar inte vara någon riktigt ursäkt utan mer ett: ”How's your leg?”. Näe, ska folk vara långsinta så ska det buas!
För en mer personlig touch så har jag träffat och arbetat tillsammans med en kille från Stoke. Anthony heter han. Han skaffade sig snabbt smeknamnet ”Kick off” för att han gick igång och blev jävligt upprörd över minsta lilla småsak. Hans lite läspande dialekt gick över till diagnosticerat talfel och grav perspiration bröt ut. Han var dock en ganska kul kille och både han och jag hade mycket roligt åt en amerikansk kollega som berättade för oss att han aldrig hört talas om Stoke. Stoke-on-Trent däremot kände han till och ville veta om dessa båda exotiska platser låg nära varandra. Jänkare och geografi har aldrig gått ihop, även om kännedomen om Stoke-on-Trent ligger ganska långt från någon slags allmänbildning utanför öarna. Det komiska låg mer i den intensiva diskussion som efterföljde när han trodde att vi drev med honom med påståendet att det var samma plats. Inte så roligt för er läsare kanske? Man kanske skulle varit där? Definitivt. Eller i Stoke. On-Trent. Englands Höganäs.
Som avrundning tänkte jag länka till min presentation på SvenskaFans. Mitt nick på forumet är numera meque (red). Jag gillar att diskutera saker så om jag lurar ut hur man får igång artikelkommentarsfältet så är det bara att skriva en rad. Mina åsikter är inte huggna i sten och kritik tas gärna emot, och beroende på seriositet besvaras den därefter. Annars hittar ni mig ganska ofta i forumet och skulle det vara så att man har en åsikt eller kanske har en idé om kommande blogginlägg så skickar ni ett PM.