Clock End blog
Jaha. Dags att samla ihop en säsong. Trots en väldigt osannolik chans att kunna ta sig ifatt och om ledarna inför söndagen så hittade Arsenal en ny pungkula att sparka till. Det går aldrig, har det låtit i flera veckor. Jag har sagt det flera gånger själv, men i min värld kan man lika gärna lägga ner helt och hållet om man inte räknar ihop sina egna poäng och jämför de med andras poäng och kommer fram till att det nog fan kan lösa sig ändå.
Så spelade Leicester lika och bjöd ändå hjärnan på en extra adrenalinkick om att det kanske, kanske är möjligt. Och Arsenal svarade med att blanda sig i en helt ny strid nämligen den om tredje och fjärdeplatsen. Allt för att hålla säsongsintresset vid liv ett par extra omgångar.
I mina ögon har den här säsongen aldrig handlat om Arsenal. Inte i något slags ligaperspektiv. Chelseas ras och Mourinhos imploderande drev höstsäsongen tillsammans med Uniteds sanslösa tråkighet och Citys ointresse. Runt jul och nyår var Arsenal den enda toppklubben som levererat något sånär och då fokuserades det istället på Leicesters framfart.
Detta är givetvis inget konstigt. Jag skulle vilja säga att det är så pass underligt att även Arsenal har, runt jul, påverkats av tabeller och sannolikheter, förutsättningar och målsättningar och kommit fram till att man ska jogga hem ligan eftersom det inte finns på kartan att Leicester ska hålla hela vägen.
Säsongen gick från augustis öppna race till att det här är den enda säsongen som Arsenal någonsin kommer att vinna. Fånstirrandet på de andra topplagens prestationer skrev upp Arsenal till ligavinst och alla möjliga verklighetsfrånvända argument skapades utifrån andra lags katastrofer.
Jag hoppades i ett tidigare inlägg att Wenger skulle kliva tillbaka efter säsongen oavsett avslutning. Tron på detta har inte varit särskilt stor och det blir väl en säsong till med monsieur vid rodret. Kan man ändå hoppas på nån slags förändring? Kan man hoppas att Wenger tar och ger hela laget en kollektiv spark i röven?
För vad vill man egentligen? Lagets tre absolut bästa spelare den här säsongen skulle jag vilja peka ut och tillskriva egenskaper som resterande inte har eller har visat. Mitt minne är kort så exempel kommer att ges utifrån en relativt kort tillbakablick (i de flest fall, spelare som Cech och Coq blandar jag inte in, på grund av skador och målvaktspositionen).
Özil, har varit spindeln i nätet och gjort poäng och stått ut när den grå massan levererat nada. Vad jag vill peka ut är också kritiken från honom mot laget om att det slarvats bort en massa chanser. Att det kommer ut i media är kanske inte snyggt men det ger mig, som fan, någon slags tro på att det faktiskt förekommer självkritik och analys, men även missnöje. Det är bra. Det är, i det här tillrättalagda mediaklimatet där samma mening upprepas till man tror på det, sunt och en välkommen deja vu tillbaka till då när fotbollspelare var människor.
Sanchez, gör viktiga mål och även om hans form inte var den bästa efter skadan så slutar han aldrig att arbeta. Igår sprang Ramsey och Elneny och såsade när CP gjorde 1-1. Båda hade chans att störa skytten om de tagit en 10m rush i rätt riktning. Nu kan man givetvis komma fram till ett antal friande scenarion som att Ramsey kanske inte hade kommit i tid och möjligtvis skapat en frispark i farligt läge eller att Elnenys markering av en CPspelare gjorde att det inte blev ett farligt väggspel osv. Jag vet inte, men är övertygad om att Sanchez hade flugit in i Bolaise om han varit nära. Arbetskapaciteten och viljan är något som inte många i dagens Arsenal visar. Det tittas på, ansvar överlämnas och då är det inte många kvar i slutändan. Bara Sanchez.
Monreal, förutom en konsekvent bra säsong så har han en inställning som många verkar sakna. Han är i offensivt straffområde och avslutar, han är tillbaka och agerar säkert i eget och han blir förbannad när motståndaren gör mål. När 1-1 görs är han den enda som förstår vad vi håller på med. Han blir besviken och sätter sig på knä när alla andra står och stirrar. Jag må läsa in jävligt mycket i en väldigt liten gest men att bry sig om det man håller på med känns relevant när man gör det inför 60 000 pers live och miljoner tv-tittare. Han kom hit som back-up krigade ner konkurrensen och är en av ligans absolut bästa ytterbackar, kommer någon att kasta pengar på honom i sommar, på samma sätt som det görs på de som kutar under 11 på 100m men inte kan knyta skorna själva.
I något lite krystat försök att sammanfatta egenskapen jag saknar hos många Arsenalspelare så faller ordet på vilja. Viljan att göra arbetet och förstå vad det arbetet innebär och även viljan att förbättra sig och sina medspelare genom kritik och genom att yttra sig.
För att återknyta så är det nog dags att rädda den där CL-platsen. Den har, om man ska tro på tyckare, varit klar sen i december men nu sitter vi här och måste rädda absoluta minimum i den där kravbilden som vi har kommit att ta för givet. Näst sista omgången väntar City. Den matchen målades i somras upp som titelavgörande men har formats om till säsongsräddare istället. Jämför man formen mellan lagen så borde pengarna satsas ljusblått.
