Clock End blog: Baggio och jag och Arsenalfacebook
Jag föddes på en fredag redo för helgen. Det kan låta fånigt , och det är det, men jag har sagt det här några gånger i mitt liv trots att jag vet att jag föddes på en måndag, redo för.. tisdag? arbetsvecka? tacosmiddag? Trots detta fyller jag alltid år på torsdagar och i år är det inget undantag. I den narcissistiska värld vi lever i tog jag tag i saken och försökte reda ut om det finns nån Arsenalspelare (som om jag var en) fyllde år på samma dag. Jag hittade ingen.
När jag var 7 år gammal turnerade familjen ner till Italien i en Volvo 240 som vägrade starta var tredje försök. I denna tillbakablick slår det mig att föräldrarna som tvingade mig att cykla med hjälm tills jag var 15, packade tre ungar och sig själva i det mest opålitliga Volvovrak som kunde hittas och ovanpå barn stuvade resväskor, uppblåsbara vattenleksaker och random skit så att sikten nollades, för att köra 1500 km. Bara för det slog jag min morsa en signal för att reda ut det här. Förklaringen var typ: det är trist att dö när man gör något man alltid gör [cyklar]. Däremot är det en fantastisk upplevelse när fem pers panikar i 2,5 minuter, stillastående på autobahn tills en lastbilschaufför har förbarmande och gör slut på eländet.
Poängen innan stickspåret var att jag satt och klistrade in bilder i ett fotbollsalbum från 1990. Att det var 2 år gammalt och att vi åkt ifrån EM på hemmaplan (där England hade läger i min hemstad och vi hade lyckats få ett gäng autografer av spelare vi inte visste vilka det var; ”han med öronen” var Gary Lineker) bekymrade inte mitt huvud. Ur detta album läste min morsa, i något slags sista desperat försök till att hålla en ok stämning i bilen, spelares namn och födelsedatum. Det blev stor uppståndelse när vi kom fram till att Roberto Baggio delade födelsedag med mig och vips hade jag en ny favoritspelare. Som tur är har jag alltid varit väldigt konservativ med frisyrer och imiterade på intet sätt den där ursäkten till ishockeyfrisyr. Kanske om jag nu klippt mig som min hjälte så hade han haft vettet att ta båten till England och Arsenal.
Numer är Baggio en glömd hjälte och folk som man känner orkar inte ens skicka ett sms utan använder sig av facebook för att gratulera. Och mitt i detta kommer man osökt in Arsenals mediamaskin som statusuppdaterar i parti och minut. Det dryga med det är att de till och från kastar ur sig vettig information som man varit fattigare utan. Startelvor och gamla hjältars signaturmål är saker som räddar feeden från blockering. Samtidigt drunknar jag i Pumareklam, photoshopade spelare, halvtidsrecensioner av pågående matcher och det kanske mest ovärdiga segmentet i den så välpolerade ytan nämligen klubbens egna silly season sweep.
Vad fan är det? Arsenals it-avdelning, som får rankas som en av de bättre i övrigt, nedlåter sig själva till att sprida dyngan som tidningar, bloggare och twittrare hittar på. Det måste sägas att paradoxen är total när Wenger får sitta och förneka de rykten som den egna hemsidan publicerar. Är vi, Arsenal, så jävla beroende av sidklick att man anammar den äckliga systembolagssanningen om att ”om de ändå ska läsa (dricka) det är det bättre att de gör det här”. Vi klappar oss väldigt ofta på axeln och tillskriver oss lite högre moral än till exempel oljeklubbarna samtidigt som den avdelning vi supportrar mest tar del av producerar/repeterar andra ”journalisters” skit. Varför ska detta kommenteras?
Till slut är det underbart att kunna sitta och skriva ovanstående inlägg med en seger mot ligaledarna i ryggen och Danny Welbecks övertidsmål på näthinnan. Svårt att inte längta till nästa match då möjligheten att bygga upp ett riktigt momentum finns. Det hade varit något alldeles toppenfint att gå in i en Barcelonamatch med vinst mot Leicester och United i ryggen så att man kan ignorera den genialiske hobbiten, den uruguayanske vampyren och till sist den brasilianske skattesmitaren längst fram och fokusera på vad Özil och Sanchez kan koka ihop i andra änden av planen.
