Clock End blog: Fotboll igen
Härligt med en Premier Leauge omgång efter ett dystert landslagsuppehåll. Inga nya skador att rapportera men trötta ben att vila och därmed kanske inte den bästa truppen att slänga ut mot ett Southampton som visserligen brukar ha svårt att göra mål på Emirates men som heller aldrig låter oss gå därifrån med alla poäng. Så när Southampton väl gör mål så vinner Arsenal.
Vad kan man ta med sig från den här tillställningen?
Att det låg helt i linje med den inkonsekventa bedömningen av i princip alla situationer att blåsa straff för Arsenal, en situation som i min bok inträffar vid exakt alla hörnor?, visst en tröjdragning, men samtidigt en armbåge runt halsen på försvararen. Jag är hellre på sidan som får straffen än sidan som inte får den om man säger så. Med tanke på att Walcott får frispark emot sig är han springer runt en försvarare som i yrsel sätter sig på röven så är det kanske inte mer än rätt att man får med sig en tveksam straff?
Ska man ta med sig att Cech kanske är lite felplacerad på frisparken och har otur med ribbträffen eller ska man ta till sig hans fantastiska räddningar eller avstyrningar på närskott? Hans Sledgebros mössa är ju ganska uttjatad så kan man fokusera på nått annat är väl det bra?
Egentligen bör väl två klubbdebutanter vara det absoluta samtalsämnet men en ganska blek match av Perez och en Mustafi som inte riktigt verkade i synk med mittbackskollegan gör att man kanske vill titta åt ett annat håll.
Min dotters favoritlåt, hon har två, sjungs av duon Carlos Vives och Shakira. Shakira blandar in pojkvännen Piqué i låten och sjunger något i stil med att om snubben åker till Tayrona (en otrolig nationalpark i Colombia, har ni inte varit där så åk dit), så kommer han aldrig återvända till Barcelona. I vilket fall så ber min dotter mig om att spela den åtminstone 30 ggr per dag och eftersom den heter Bicicleta så kändes det så jäkla rätt att Koscielny gör ett sånt härligt mål. Killen är nog den mest spektakulärt tekniskt begåvade mittbacken i Premier League, för att inte ge sig på hela världen. Det har svävat runt ett klipp med ett gäng trixningar från en uppvärmning som avslutas med en stenhård Rabona upp i krysset från knappa 25 meter. Skulle vilja se Piqué ge sig på det, han hade brutit ryggraden bara av att tänka tanken.
I övrigt är det fint med match var tredje dag. PSG imorgon och sen blir det Hull till helgen. Med Hull och hår. Svårt att vara PR-gubbe i den föreningen? O andra sidan kan jag hitta på mindre charmiga men lika enkla trams-ramsor om Arsenal så jag tror vi lämnar det där. Glad påsk!
