Clock End blog: Golf
För ungefär 2 veckor sedan gick jag mina första nio hål golf. Inte så mycket för att jag ville, mer för att jag smakat mig igenom Springbanks tre produkter samt ett par cask strenght. Ska man spela golf sådär en gång i livet kan man lika gärna göra det i Skottland och iväg bar det. På ungefär fyra timmar hade jag ungefär en kvart roligt och resten tillbringade jag promenerandes och letandes. Jag undrar om Wenger golfar mycket.
Precis som nästan alla supportrar kopplar jag ihop saker i mitt eget liv med Arsenal. Kissar jag utanför tänker jag att det är exakt så Theo Walcott känner sig, ni vet, när man tränar ett helt jäkla liv men prickar ändå inte rätt. Säsongen så här långt känns precis som min golfrunda. Den där kvarten av glädje mellan Theos 1-0 (ironiskt eller hur?) till Coutinhos kvittering speglar hur det kändes att träffa den lilla vita plastbiten fylld med gummi, Michael Svenssons knäbrosk och Jermaine Pennants sunda förnuft. Glädjen i att bolljäveln tar sig högre och högre och stannar där uppe är totalt och efter 5-10 sekunder hinner man tänka att den där Stensson borde man kunna vinna ett par hål mot så slår bollen ner på asfalten på vägen till vänster, studsar mot en röd Audi som visserligen kör på fel sida av vägen men ändå, och in på banan i det höga gräset vid diket. Lägg ihop de sekunderna och det landar ungefär i en kvart.
Resten är letande. Promenerande till nån uppskattad nedslagsplats och sen leta. Wenger har tydligen ett par alternativ i sitt sökande. Det lutar åt en Valenciaback men kan tydligen vara lite vem fan som helst. Tydligen vill Valencia ha pengar för sin spelare. Så vi letar vidare. Ända tills vi blir tvugna att spela en match mitt i det här. Nånstans ute på vänsterkanten, ungefär där Oxlade – Chamberlain och Monreal brukar härja, måste Wenger ha identifierat något för i 45 minuter (det känns alltid som mycket mer) så samlade sig ovan nämnda tillsammans med Walcott, Sanchez och Cazorla för att spela femkanten (pentagramkanten?) med ett gäng blåklädda. Ibland kom Sanchez fel vilket ledde till att Monreal sparkade så högt han kunde in mot mål. Ingen hade talat om för Monreal att det var backar vi letade efter och inte anfallare så han tänkte att dessa borde befinna sig i straffområdet och inte vid hörnflaggan, så pang bom, in med bolljäveln.
Kanske var han rätt ute ändå. Kanske var anfall bästa försvar för Wenger hittade en tysk som heter Mesut Özil och helt plötsligt började Arsenal att spela fotboll. Tyvärr lite för sent. Så till Watford borta räknar jag med tysken från start. Han kommer att vara belöningen vid mållinjen, precis som min whiskey var när klubborna var återlämnade på klubbhuset. Och skulle man vara orolig för att Özil skulle försvinna nån gång i framtiden, så behöver man inte vara nervös för det gör han. Att han skulle ändra sig för att vi signar en mittback eller en anfallare gäspar jag ljudligt åt eftersom det skulle vara samma anledning som för RvP när han lämnade, eller Nasri, eller Hleb, eller Flamini. Vill man inte spela i Arsenal så kan man lika gärna spela boule. Eller Fia (utan knuff).
