Clock End blog: Härnäst och min klubb om jag fick välja
Först tänkte jag skriva en säsongsavslutning här, ta ut säsongens spelare och så vidare. Nu blir det inte så eftersom det kräver lite tankeverksamhet. Så istället är det på sin plats att redogöra för vad som komma skall.
Först öppnar transferfönstret den 9e juni och det är ju kul på alla sätt och vis. I ovanlig ordning verkar det som att vi kommer att presentera en spelare redan innan. Eller så blir det inte så och då får vi vänta.
The best liar told a lie inside a room full of liars
The lie was so exciting that all the liars admired
When the thruth walked in the building every liar retired
Deception was defeated and deceit became deleted
Det kanske inte känns igen? Ni som kan er hiphop kan er hiphop. Nåja, det är lite så mina tankar runt silly season är. Allt är lögn tills det inte är det.
Dagen efter smäller Uefa upp portarna för sitt eget incestbarn the 'Uros. Kul på sitt sätt att trots all korruption och maktelitism så får de ihop en turnering. Det känns lite som Eurovision, fler och fler får vara med och allt handlar enbart om exponering och pengar, företag får fler biljetter än supportrar och snart hyr man in intresserade nationer från andra sidan jorden för att deltaga. Till sist vinner laget med flest utvilade spelare, något Sverige borde kunna ta till vara på om det inte varit för den där förbenade försäsongsträningen mellan november och mars som inte går att kompromissa med.
Månaden senare checkar 38% av Arsenals spelare in på rehab medan Emspelarna tar semester och resterande åker down under för att knyta band till de australienska fansen, en oplanerad Eurovision referens som turligt knöt ihop den säcken. Sen himm till London för att förbereda nästa turné, med lite fler spelare.
Nästa match är den 28 juli mot något hopkok (MLS Allstars) på andra sidan pölen (den stora pölen). Själv tillbringar jag mina sista dagar i New York och trodde i min enfaldighet att matchen kanske skulle spelas i närheten. Jag hade fel. Traditionstyngda fotbollsstaden San Jose tar emot Gunners och det är ungefär lika nära New York som Stockholm är nära Donetsk. Sedan följer match mot Chivas de Guadalajara och sen är det dags för ligastart.
Det går fort när man har roligt.
Just fasen. Till och från läser jag Arseblog. Det blir kanske 5-6 inlägg åt gången och ofta under perioder utan spel. Ibland springer jag på guldkorn som bara måste ”delas” och eftersom jag tycker att twitter och facebook är lika hjärntvättande och fördummande som Bert Karlsson, Eurovision, ägg på hamburgare, bankväsende, smartphones, bröderna Kent och Ted Ekeroth samt ”charity work” så snor jag hans facebooklänk och använder den här på vår SFplattform.
Michael Owen som lever i nån slags bizzaro värld tycker alltså att Liverpool placerar sig trea på listan av världens mest attraktiva klubbar att spela i. Nu vet inte jag om han slagit huvudet i nån dörrkarm på vägen mellan barntoaletten och BTsports sändningsbås eller om någon medfödd funktionsvariation slog till när han lade skorna på hyllan men han kan väl inte vara allvarlig? Borde inte någon bryta ut i gapskratt i studion? Nåja, döm själva.
För övrigt kan det vara roligt att fundera på var man helst hade velat spela utan att dra in Arsenal i det hela. Mina kriterier hade nog varit följande:
Land och liga: Här hade jag valt Italien. Ligan är jämnare än vad många tror med ganska höga toppar och i viss mån en oberäknelighet. Landet har visserligen en ganska tråkig syn på rasism men har spännande motstånd, fantastiskt väder och mat samt passionen för fotbol som visserligen känns mer eller mindre korrupt och vidskeplig. England faller på väder, mat och nånstans på en viss intelektuell fotbollsnivå. Frankrike är för svagt fotbollsmässigt och i Spanien är det bisarra avstånd mellan bra och dåliga klubbar.
Klubbmentalitet: Att välja ett av lagen från norr känns på många sätt fegt, de är arroganta och är bra för att de alltid varit bra. De har mycket mer resurser vilket inte tilltalar min undertryckta positiva känsla av att vara underdog. Det finns något spännande i den cirkusen som omger många av lagen i södra Italien. Rom har sina fåfänga sida men som kämpar mot norr i form av huvudstad. Tyvärr är Lazios historia tyngande och Totti tillsammans med Markus Birro får mig att springa från allt vad Roma heter. Det jag vill ha är en klubb som inte är bäst, har relativt bra resurser och nån slags (fotbolls)historia.
Stad/Region: Här kommer avgörandet. Jag har haft turen att åka runt i Italien relativt mycket. Rom var alldeles för turistigt och på något sätt uttråkande eftersom den ena saken är äldre än den andra och sätter man spaden i jorden råkar man gräva upp något värdefullt (lite som Norge och oljan). Tar man sig långt söderut och flänger över till Sicillien springer man in i något spännande. Tyvärr är städerna med fotbollslagen faktiskt förvånansvärt tråkiga, fulla av trafik och relativt nybygdda, nedgångna mellan höghus. Käket är dock gott som tusan och tar man sig ut på landsbyggden träffar man på det som man associerar med Sicillien, nämligen maffiaromantik.
Så, vilken blir klubben? Det finns inte så mycket kvar egentligen. Napoli! Du har maten, en fantastisk region med galen kust, småbyar och ön Capri. Neapel sjuder av Italienromantik och pizzan är fantastisk precis som folket. Maffiakaoset är närvarande men inte påträngande och klubben har en historia med en viss Maradona som husgud. Underdogmentalitet men tillräckligt bra för att vara med och utmana.
Jag borde avsluta med något mer förolämpande om Owen men kommer inte på något. Jo, just det, hans dialekt är helt bedrövlig. Som skåning så betyder det en del.
