Clock End blog: It happend again
Med två omångar kvar satt jag och Patrik (på Arsenalred.) och spekulerade över säsongsslutet i podden Klacken. Frågan ställdes om ett slutgiltigt tips på Arsenal i tabellen och Patrik fick svara först och fick därmed chansen att vända den något negativa stämningen i programmet med en sista optimistisk gissning och tippade 2a platsen till Arsenal. Upprörd över att någon annan ”snodde” mitt halmstrå fick jag tippa 3e platsen till Arsenal...
Mitt i skrivandet tittar jag ut genom fönstret och ser en härlig lirare ta sig ut på sin balkong tvärs över gatan. I bar överkropp och i 10 grader celsius lutar han sig över räcket och tömmer en vatten(?)fylld en-och-en-halv-liters Coca Cola flaska över huvudet. Jaha...
Åter till Arsenal vet vi vem som fick rätt i det där tippandet och kan man då hoppas på att min drömvärvning Zlatan åter dyker upp på träningsanläggningen, eftersom detta var vad som det sedan spekulerades i, och jag fick välja först.
Anywho, Sp*rs åt lasagne och klappade igenom. Gick det att sätta pengar på det? Inte vad jag vet. Lågoddsare. Båda Manchesterlagen gjorde i princip allt för att inte komma fyra och det var väl United som lyckades bäst. För säkerhetsskull glömdes en attrap kvar på arenan efter en bombövning tidigare i veckan och med tanke på att inte en kotte från Manchester faktiskt tittar på United så ringde väl inte företaget polisen och meddelade att de blivit av med ett bombliknande föremål på en publik plats. Bournemouthfansen fick sätta sig på bussen till sydkusten och Unitedfansen på flyget till Kina, Skandinavien, USA och var nu de blivit ihopskrapade ifrån. Trist att skräcken för terrorn är på väg in med stormsteg i fotbollen.
I London firades det. Nåja, firades och firades, vi gick om Sp*rs och tog bästa placeringen på vrålmånga år. Arteta fick tårar i ögonen och min klump i magen ville upp genom halsen, så jag tog ett taktiskt toalettbesök. Det är svårt att värdera Mikels senaste säsonger på grund av skador och tröttnande ben. Därför minns jag den där våren då Arsenal inte klarade av att ta poäng när han inte var på plan, det där målet mot Manchesten City, den perfekta frisyren, leendet och allt jävla gnäll om sidled- och bakåtpassningar som enkelt motbevisades med statistik på det motsatta. Vem tar kaptensbindeln nu? Jag raljerade över det i det senaste inlägget och glömde helt bort, som några påpekade, Cech. Kan han vara nästa person till rakning?
Rosicky försvinner med största sannolikhet också. Han fick ingen avtackning på samma sätt som Arteta men jag är övertygad om att han är en av de mer omtyckta spelarna i säsongens trupp, vilket man blir per automatik när man faktiskt inte spelar så många matcher. Mannen med den magiska yttersidan. Mozart. Kommer defintivt saknas.
Flamini hänger väl också på repet. Ända sedan han försvann till Milan har jag ogillat honom. Jag kunde inte ens ge honom positiva kommentarer den där säsongen då han kom in och faktiskt styrde upp ett ganska virrigt mittfält och firade triumfer med Aaron Ramsey. Det ska han ha cred för. Men det får vara nog nu. Att betala Özils bästa kompis fantasisummor för ytterligare år och sällskap till lagets bäste spelare känns visserligen som något vi hade kunnat praktisera med tanke på Cesc och Rosickys relation när den sagan var på tapeten, men icke nu.
På väg in verkar vi ha Xhaka Granit. På ett par youtubevideos har jag sett att han kan slå crossbollar ut på kanterna när han får stå helt ohotad i mittcirkeln. Han har också ett ganska trevlig skott, en viss fysik och har beskrivits som en ung Xabi Alonso. Det sista låter ju inte så dumt.
Avslutningsvis avrundas med vår glade polack som sjunger It happend again på sitt twitterkonto. Klass. Wilshere får gratta honom med en cigarr till duschen. Steppin it up!
