Clock End blog: Landslagsuppehåll
Som vanligt under breaken för landskamper kliar det i ben och armar och abstinensen för “riktig” fotboll tränger sig på som en inbrottstjyv.
Ett par dagar innan matchen mot Everton kom jag hem från Bogotá och efter att ha promenerat runt i närområdet här hemma förvånas jag över hur lite folk som finns här. Jag är inte ute efter att göra någon politisk jämförelse men med en till viss del undanträngd debatt om flyktingkris, i förmån för terroristdåd och kanske anledningen till den, så borde det inte vara så jäkla svårt att tränga in ett par miljoner flyktingar i detta land utan att något skulle påverkats nämnvärt. Plats finns det.
Bogotá är en fantastisk stad med i runda slängar 8.5 miljoner invånare varav åtminstone 1/3 inte har några som helst bekymmer med att köra mot rött ljus i rusningstid eller för den delen korsa en övertrafikerad motorväg till fots. Att stället ligger 2500 m över havet tröttar ut en skåning ganska fort men täcker med ett konstant lätt dis över alla luftföroreningar. Korruptionen är väl ganska stark och enskilda makthavares personliga agendor går väldigt ofta stick i stäv med vad som skulle behövas i en 8 miljoners stad. Som anekdot, sann eller falsk, berättades det att Bogotás förra borgmästare plöjde ner ungefär 50 M USD i ett välbehövligt tunnelbanesystem bara för att näste man på ämbetet skulle riva upp det så fort han kom till makten. Surprise surprise så är den nuvarande borgmästaren nån slags delägare i bussbolaget Trans Milenio som trafikerar egna körbanor i hela staden.
Under två veckors arbete i staden kan jag bara bekräfta att sanningshalten i den ovan nämnda historien mycket väl kan vara hundraprocentig. Detta med tanke på att jag själv, tillsammans med ca 15 kollegor blev utslängda eller inte tilläts komma in på arbetsplatsen helt godtyckligt efter chefens nycker.
I min melankoli över Wengers vara eller ickevara får man ta de distraktioner som finns och därmed blev det besök på Estadio Camp In där jag och en fotbollsintresserad (nåja, AIK:are) kollega såg hemmalaget Santa Fe besegra chilenska Cobresal i Copa Libertadores. Den något udda speltiden 17.30 gjorde att uppslutningen inte var total men det var ändå ganska bra drag på en arena som knappast byggdes med publiken eller akustiken i fokus.
Helt utan några kunskaper i scouting av spelare och den generella kvalitén på Coda Libertadores (som dock motsvarar Champions League, men är det Malmö FF eller Real Madrid man kollar på?) så var argentinaren Gomez (i Santa Fe) jävligt pigg och gjorde två mål. Stort frågetecken på om han hade varit något för Arsenal men han var nån slags Santi Cazorla typ. Två äpplen hög, kramgo och bra tillslag med minst en fot.
I min iver att lämna Arsenals tragiska säsong bakom mig köpte jag en Santa Fe halsduk utanför arenan och tanten som nästan gråtfärdig tog emot mina 15 000 pesos undrade väl innerst inne vem fan som bara går med på ett pris utan att tjafsa om det. Tyvärr är inte ett lag på andra sidan klotet ett speciellt verksamt substitut, särskilt som de har landslagsuppehåll i SydAmerika också. Vem kunde veta det?
Och för att sluta cirkeln undrar jag om det här uppehållet kommer passande? Kanske bryts Leicesters vinnarflow? Sp*rs kanske tappar formen och Harry Kane kanske springer in i en tysk och bryter båtbenet? För att inte tala om alla skadechanser som väntar Arsenalska spelare, ojoj, gottebord!
PS. Ospina är den ende colombianska spelare, mig veterligen, som dragit på sig en Arsenaltröja. Eller?
DS.
