Clock End blog: omdöme, Ramsey och visst märks det att det är sommar?
Sommaren är här med allt vad det innebär. Och i dessa tider är det väl lika bra att slänga ur sig en uppmaning om omdöme.
När man som jag varit ute i solen 4 timmar utan solskydd och får betala priset är det dags att sätta sig ner i ett bad av aloe-lotion och tänka över ett och annat. Till exempel kan man fundera över om Aaron Ramsey har förlorat en vadslagning med Alex Song och blivit tvingad att efterapa ett av modern tids största frisyrfiaskon. Eller har Santi Cazorla skojat med honom på en träning och fyllt badvattnet med nån klorlösning av hög molaritet eller är det så att Ramsey satte sig och stirrade på samma färgglada vägg som Szczesny fastnade framför innan cigarettincidenten, tills han fick den briljanta idén att bleka huvudhåret hela vägen in till amygdala?
Egentligen borde jag ifrågasätta min egen mentala kapacitet som överväger relativt troliga orsaker till denna monstruösa skapelse när jag långt inne mycket väl vet att britter och självinsikt är varandras motpoler. Lycka till i EM Aaron, du lär behöva det.
Fler områden som kan behöva sig en släng av omdöme är silly season. Eller alla som följer, när och drivs av det. Twitter känns som ett litet kärleksbarn mellan just silly season och media. Varenda liten detalj om nån spelare ska kablas ut i så kort version som möjligt så tidigt som möjligt för att man nånstans i slutet av augusti ska kunna stå där med bragging-rights och säga ”vad-var-det-jag-sa” till alla andra grottmänniskor som lyckats använda sina opposable thumbs till att tweeta. Klart att det är underhållning i sig, på ungefär samma plan som 2.5 män, men skilj på rykten och sanning och kanske framförallt vem det är som förmedlar sanningen.
Tidigare (i livet) har jag beklagat mig över skjortor. Raljant har jag pekat på skjortfolket som ett folk som med tydlighet vill visa att de har de där 1.5 minuterna extra varje morgon att göra något så ovidkommande som att knäppa knappar. Lagom malliga. Numer har jag fått insikt. Skjortor är skitbra att dölja en växande ölmage under och inte alls så exponerande som en t-shirt. Visst går det att köpa en alldeles för stor t-shirt som inte smiter åt runt buken men av erfarenhet slutar den också vid knäna. Tror man här att man fått tag i en universal lösning på tjockproblemet och rationaliserar bort byxorna i samband med att man köper en för stor t-shirt så är man fel ute. Alltså, folk med skjortor är tjocka (inte dryga, fast kanske ändå). Folk utan skjortor är smala (inte lata, tid och knappteorin). Folk med förstora t-shirt utan byxor är tjocka och lata (och antagligen dryga).
Undrar om jag inte borde maila Ramsey, det är uppenbart att jag har känselspröten ute i modevärlden och att jag är något på spåren när det gäller kamoflerande klädsel.
Som avslutningsskoj tänkte jag länka till den här härliga videon med Smithy och det engelska landslaget. Ojojoj, good fun.
