Clock End blog: Wenger 20 years
Under en vecka har jag renoverat och förberett en ny boplats vilket kröntes i helgen med att lämna den gamla. Det har sagts mig att flytta är en av de mer stressfyllda situationer man går igenom i livet. På en ö ett gäng mil västerut firade Professor Wenger 20 med ett eget litet helvete. För nog syntes det att det inte var vilken match som helst. Resårremmen som virades runt hand och fingrar om och om vittnade om att det nog allt betydde en del att att åka till Turf Moor och försöka spela fotboll mot ett gäng parkerade bussar.
20 år. Det är galet. Galnare än galet i rådande klimat. Kan jag påminna mig om att jag lagt märkte till någon annan Arsenaltränare än Wenger? Tror inte det. Jag vet att jag sett Arsenal på tv utan Wenger men inte fan tänkte jag på Rioch eller Graham. No way. Men så öppnade Wenger munnen och tyckte att det här man håller på med i England, att spela ihjäl spelarna runt jul och nyår inte var den bästa idén sen skivat bröd. Då skulle en rödnäst gubbe från Govan sätta fransmannen på plats och helt plötsligt inleddes en av de mer fantastiska rivaliteterna någonsin.
Sedan dess rotade Wenger fram spelare som England aldrig skådat. Patrick Vieira var inte värd flygresan från Italien men vips skojade han med Keane på alla plan. En ytter som trots ung ålder stagnerat i Juventus hämtades in och förvandlades till Premier Leagues bästa spelare genom tiderna. Dubblar, oövervinnerliga lag, rekord i FA-cuptitlar och kanske framförallt en moraliskt högstående attityd till hur man bör driva och finansiera en modern klubb är några av de höjdpunkter jag fått uppleva som Arsenalfan.
Att hålla med honom i exakt allt är omöjligt. Ja, ingen ligatitel på toklänge suger potatisskalare och beslutet att utse William Gallas till klubbkapten är på samma nivå av galenskap som att ge Hleb speltid trots att vitryssen inte kunde sparka en poänggivande spark om han så stod på mållinjen med bollen och motståndarna självdött på mittplan.
Det finns massvis av guldkorn. Att på ett väldigt o-Arsenskt sätt tillrättavisa Mourinho likt en olydig valp var överaskande och fantastiskt. En liten knuff och Mourinho tappade fattningsförmågan, hans min var ungefär som den där lasagnen som de blomvita grannarna i norr brukar tugga i sig, helt underbart skitnödig.
Hans jackor som något geni tvingat honom att använda under åren är också en sån där godbit. För att inte tala om alla bataljer med diverse dragkedjor. Höjdare på Nike och Puma måste svurit högt över all dålig reklam som Wenger bjöd världen på, och jag tror nog att han långt där inne fnissat som ett barn över faktumet att om han tvunget ska sitta i en av de absolut fulaste dunjackor världen skådat så ska han bannemig visa hur värdelös den är.
”I did not zee that” var en het potatis som jag njöt av varenda gång han plockade fram den. Tyvärr tog han livet av den genom att erkänna att han faktiskt sett ett och annat (döööh) genom åren. Men det som jag alltid tyckt bäst om är hans otroliga skarpsinne som han plockar fram när någon försöker komma åt honom. För tillfället påminner jag mig själv om när vi tappade en 3-0 ledning i Champions League och journalisten frågar ”how did you lose?” och Wenger svarar ”we didn't lose the game”. Classic.
Så ett handsmål av Koscielny, en spelare tagen från en relativt låg nivå och utvecklad till världsklass, löste säkert ett antal knutar som man innan matchen inte riktigt kände till. Välförtjänt i min bok efter 20 års slit.
Den dagen Wenger inte är kvar i Arsenal närmar sig. Vad som kommer efter vet ingen. Jag är rädd. Rädd för att nästa tränare ska komma in och göra saker och ting bättre och efter ytterligare 20 år kommer jag att sitta i soffan och, likt Borell, upprepa ett jävla mantra om hur mycket bättre det var när Wenger styrde skutan.
