Fulham - Arsenal2 - 1
Craven om serieledning inför 2024 infriades inte på Cottage
Saka men säkert, fast tvärtom. En rasande inledning blev till en rasande supporterskara.
Saka men säkert tog vi oss an gästspelet på Craven Cottage genom att retura in ledningsmålet efter fem minuter.
Lite så inleddes nyårsafton utan att startelvor och annat inför riktigt hunnit gås igenom ordentligt. Willian, som naturligtvis är mycket, mycket mer Chelsea än Arsenal, Alex Iwobi - som förstås är en av våra egna, och så Bernd Leno; den Bayer Leverkusenska målvakten som spelade hos oss under några säsonger.
Det var ett par ansikten att nicka igenkännandes åt, och med Marco Silva vid sidlinjen vet man om att Fulham på sin dag är ett av ligans bättre spelande lag. Däremot är det inget hårt lag, vilket gör att det blir två liknande lag som ska tampas med frågor om bollinnehav, kombinationer och lösningar tills man slutligen sitter där och väger plånböcker på vågskålen.
Inledningen var också en variant på den väntade, där Arsenal snabbt tog sig an kommandot och skulle försöka sätta tonen. En Martinelli-yta, en tågavgång som satte av längs vänsterkanten och efter en, två kroppsfinter tvingas Bernd Leno till en bra parad som bara olyckligt nog landar på Bukayo Saka som står på offside-millimetern, och så plötsligt var drömöppningen ett faktum.
Det har varit många översköljningar på Craven Cottage genom åren, inte minst på senare, och det ligger nog tyngre hos oss supportrar än vad det gör hos spelarna på plan idag. Våra vinster har inte sällan runnit iväg, ackompanjerat av sociala-medier propaganda som flashar förbi nån Ramsey här, nån Bellerin där, tills utgången känts given på förhand.
Därför var det befriande att se detta leva sitt eget liv.
Marco Silvas Fulham är en variant av Fulham som siktar uppåt i tabellen, det är ingen slagpåse som likt Scott Parkers eller Ranieris försvarar sig till en uddamålsförlust och börjar hänga med huvudena då baklängesmålet kommer.
Direkt efter vårt mål ändrades matchbilden, successivt förvisso men direkt. Den rena enkelhet med vilken man enligt manus ska hitta hos det för dagen blåklädda bortalaget flödade istället likt Themsen under ena långsidan hos hemmalaget, som genom en pånyttfödd Willian letade sig fram längs vänsterkanten om, och om, igen.
Raul Jimenez har återhämtat sig från skallskadan för några år sen, om det nu fanns några frågetecken kring det, och med en divalat Aleksandar Mitrovic som bråkat sig iväg från klubben fyller Jimenez rollen som den jobbige, enmansarmén längst fram på ypperligt vis.
Att Jakub Kiwior inte hängde med i några av dessa jobbiga, smarta löpningar skapade också kaos då Willians bortspelande av Ben White på högerkanten gjorde att bollen sökte sig över straffområdet i sin jakt på Jimenez fot.
Jakub var ständigt nån fot efter, nåt ben bakom, eller nåt huvud kort, och plötsligt landade insikten hos de flesta om att Fulham faktiskt styrde tillställningen. Willian, Jimenez, en nyttig Alex Iwobi.
Nej, man behöver en större tyngd och en trygghet på mittfältet då backlinjen börjat darra något på sistone, och även om Declan Rice kännetecknas av sin jämnhet så är det ett långsamt mittfält som ibland erbjuder oceaner mellan sig och vår backlinje då den väl blir överspelad.
Kvitteringen var också ett enkelt, självklart anfall där varje passning var uppenbar men sker såpass fort och utstuderat att det känns irriterande att vår defensiv faktiskt inte hinner vara först. Willian, till Cairney, till Jimenez från ett bolltapp av Saka - ungefär sex touch, men med varje som det uppenbara alternativet, i en blixtrande kontring som inte kändes så blixtrande som den förmodligen var.
Av Kai Havertz uppspelande på sistone fanns mindre att se, en ganska idéfattig, långsam tysk stannade ofta upp anfallen och erbjöd inget stort understöd hemåt. Nämnde Declan Rice blir utsatt utan understöd runtomkring sig, men hans närvaro är förstås en trygghet som garanterar nån form av mittfältsvinst som åtminstone tvingar Fulham att spela sig fort runtom honom då de vill förbi.
Nketiah, Saka. Ödegaard.
Nej, detta är inte en stark period för någon av de tre, tur i oturen får det därför anses att Martinelli passar på att göra en av sina bättre matcher på ett tag. Det är främst genom brassen vi hotar i första, då våra längre, etablerade anfall som regel misslyckas är det hans aviga snabbhet som hotar.
Nketiahs löpningar är värda att lyfta fram, de är många men sällan såpass skarpa att han faktiskt framstår som det klart bästa alternativet. Känslan är väl att tiden börjar rinna ut för Eddie, för vilken gång i ordningen blir förstås frågan, men de nio liven kan visa sig förbrukade redan under januari-fönstret, även om sommaren känns troligare.
Hursomhelst så var det en svängning vi fick se under halvlekens avslutande kvart då huvuden klarnar, kallnar och tappar lite hetlevrat mod, och med den tog Arsenal över en matchbild som som bäst får lov att beskrivas som trubbig.
Ödegaard och Kai Havertz utan spets, Nketiah och Saka utan tyngd, blir dessvärre lätt att försvara sig mot, och det frustrerade humöret som vandrade ner till halvtidsvila beskrev matchbilden väl.
Andra halvlek visade att Arteta och jag förmodligen graderat Kiwiors första halvlek på samma sätt då han prompt byttes ut mot vår Takehiro Tomiyasu.
Den gode japanen sägs kunna fungera även som vänsterback, jag som saknar fart och en naturlig, kantvänlig fot varje gång det sägs om en spelande, ganska långsam ytterback känner dock att vi blir begränsade utan vad som för mig helt enkelt är en spelare på rätt position.
Det visade sig dock inte vara något omedelbart lyckodrag då osäkerheten på vår vänsterkant började te sig uppenbar, och plötsligt var det där Fulham attackerade. Några missförstånd, ett par sekvenser med för långsamma ben, tände hemmapubliken och Tomiyasus äntrande kändes genast sådär andan i halsen-aktigt.
Att spelet inte flyter på, fort och flödande, är oroväckande då mycket av vår effektivitet och defensiva soliditet som sagt lyser med sin frånvaro. Vad som löser upp knutarna känns inte självklart, det finns liksom inget uppenbart mönsterbrytande på bänken att chocka ett motståndarförsvar med, och hur man får fart i ett etablerat mittfält har liksom heller ingen riktig lösning.
Ljusglimtarna är få, såsom att vårt passningspel är koncentrerat och noggrannt då vi tar oss vår tid, men det går i stå.
Nketiahs löpningar fortsätter totalt isolerat och resultatslöst - det är tydligt att spelarna inte känner sig fria nog att söka honom inom denna spelidé, och istället duttas det därför fem gånger för många innan ett smalben hinner i vägen och våra armar flyger upp i luften.
Fulham däremot, det räcker med att anfalla för att känna vind i ryggen.
Varje inlägg kan vara en hörna, ett missförstånd eller en spridande frustration, Declan Rice och Gabriel börjar upprört diskutera, hemmapubliken jublar, och plötsligt ligger målet som legat i luften istället i nät.
Flipperspel gånger två, en fot som flyger ut, och 2-1 på ännu en fast situation är ett faktum.
Det dröjde till minut 66 innan Arteta reagerade, och med Trossard och Jesus in istället för Ben White och Martinelli viktades det offensivt då den första dosen desperation var ett faktum.
Konstellationen som följde på det blir för flytande för att förtjäna sin egen genomgång, men att Fulham plötsligt fick än större ytor blev tydligt direkt.
Och mitt i det, utan att egentligen se riktigt rapp ut, går Willian förmodligen och blir matchens lirare - varje yta som uppstår ockuperas direkt av hans volymrika kalufs och med Jimenez slit, flankerat av Cierney och Iwobi, var det bara att konstatera hur våra offensiva spelare kom på andra plats ikväll.
December kom återigen och hälsade på med ett skyfall som fick publiken att retirera uppåt, och däruppe fick en ännu bättre vy av det taktiska övertag som Arsenal frustrerade sig mot.
Ett rent läge på en kalabalikboll för en Saka som visade att han inte är van Persie blev andra halvleks första målchans, och det gjorde nästan att målet kändes längre bort än tidigare.
Vi testar med Reiss Nelson, eftersom så klart, men utan skönjbar effekt.
Ödegaard trampar på bollen, bollen hamnar bakom Tomiyasu, armar som flyger upp i frustration, och mitt i detta går Declan Rice och blir förmodligen vår främsta offensiva spelare då han till slut börjar söka längre alternativ.
I matchminut 80 ger hans inlägg oss vår första hörna i matchen, och efter en interlud är det en hårsmån från att Jesus når bollen för kvitterigen. Minuten senare rinner Saka igenom, och utan en heroisk tåspets från Fulham-försvaret är det nog kvitteringen som till slut kommer i '81.
Men det vill sig inte, trots Sakas riv och irrationalitet som vaknar till liv lite för sent i matchen.
Skillnaden mellan oss och Fulham består idag i att de kan slå en utspark, som skarvas, och så är det ett friläge som Saliba tvingas avstyra genom en självklar varning.
Oavsett fotbollsåskådning så bör det inte gå att se Arsenal som det bättre laget idag, en frispark i ribban på frisparken som följer på Salibas riv är liksom mer än vad vi åstadkommit sammanlagt sedan '5.
Narrativet som därför följer då detta ska sammanfattas blir lite löjeväckande då ord som "de är minsann inte ofarliga alls, Fulham" förstås hetat att Arsenals, Liverpools eller Chelseas offensiv varit superb om det varit någon av de som huserat på Craven Cottage.
Vi blir, likt vi blev mot West Ham senast, närapå utspelade av lag som producerat en vinnande strategi gentemot oss.
Det löser sig inte av sig självt, magnetismen vi kommit att börja lita på förvirras då 23 ska bli 24, och kvar står vi med våta tröjor och en Martin Ödegaardsk frisyr som till slut verkar ha klistrats fast rätt mot huvudet.
"AWAY" är det sista jag hör, på vår sista hörna, som kraftfullt nickas undan.
Vårt 2023 tar tacksamt nog slut, och med två förluster på typ lika många dagar önskar vi er alla ett gott nytt år.
