Lagbanner
Den här dagen 2019
En påminnelse om en tid ingen av oss vill minnas.

Den här dagen 2019

Idag är det precis fyra år sedan Arsenal förlorade hemma mot Eintracht Frankfurt i Europa League. Arsenal hade vid det skedet inte lyckats att vinna en enda match på över en månad och Unaí Emery fick foten dagen efter. Jag har aldrig sett Arsenal vara sämre som lag. Jag har aldrig sett Arsenal må sämre som klubb.

Mörkret kulminerade den där novemberkvällen på ett halvtomt Emirates Stadium men skymningen påbörjades långt tidigare. Redan under Arsène Wengers sista säsonger i Arsenal var det tydligt att något i klubben var fundamentalt fel. Att hela huset var felbyggt och riskerade att rasa samman. Vi saknade såväl ramar som riktning. Vi hade en ointresserad ägarfamilj, en inkompetent sportchef och en djupt splittrad supporterskara. I det här läget valde Wenger, efter makalösa 22 år i klubben, att kliva åt sidan. Om han gick frivilligt eller motvilligt kommer vi nog aldrig få fullständig klarhet kring. En del menar att han valde att hoppa innan han blev knuffad. Det vi visste med säkerhet redan då var att vi tog avsked av den viktigaste personens i klubbens moderna historia. Det som vi har lärt oss först i efterhand var att klubben absolut inte var rustad för att ersätta honom. Att vi med honom förlorade all form av styrning och struktur. I det här läget anlände Emery som ny manager med den uttalade arbetsbeskrivningen att få Arsenal att återta sin plats i den absoluta toppen. Han hade aldrig förutsättningarna för uppdraget. Han var dödsdömd ifrån dag ett. 

Emery gjorde sitt bästa. Han försökte att sätta sin prägel på laget och att implementera sin spelidé samtidigt som klubbledningen fortsatte på inslagen väg. De lappade och lagade. Putsade fasaden. Försökte måla över det ruttna rucklet som klubben hade kommit att bli genom att kasta fler pund på problemen. Pengar som till stor del gick till att rekrytera spelare som var överskattade, överbetalda och åldrade. Med andra ord precis den typ av spelare som vi redan hade ett överflöd av. På kort sikt fungerade det faktiskt. Åtminstone resultatmässigt. Arsenal gick som tåget under Emerys första halvår i klubben. Om du endast följde färden från håll fanns det visst fog för framåtanda. Om du däremot valde att titta lite närmre så gick det snabbt att skönja sprickorna. Att framåtrörelsen inte var hållbar i längden. Emerys Arsenal förlorade sedan all fart och form under våren. Tappade Champions League-platsen till Spurs och blev överkörda i Europa League-finalen av Chelsea. Slutet hade redan börjat.

Under sommaren som efterföljde den misslyckade säsongsavslutningen var vi många som hoppades på en ordentlig nystart. En redig renovering. Vi skulle återigen bli besvikna. Det vi fick var ännu mer och ännu sämre av samma sak som vi redan sett. Fler plåster när vi hade istället hade behövt en operation. Arsenal valde bland annat att betala obegripliga 900 miljoner kronor för att lösa Nicolas Pépé ifrån Lille. En spelare som Emery visade tydligt att han inte ens ville ha. En affär som tack och lov i förlängningen åtminstone innebar att den oduglige sportchefen Raúl Sanllehi tillslut fick sparken. Vi försökte repa mod och samla kraft inför den kommande säsongen men redan i september såg alla att vi var på stadig kurs mot avgrunden. Emery talade om att spelarna skulle vara protagonister. Om en dominant och initiativrik fotboll men allt vi såg var en osammanhängande reaktiv röra. Spelare lika livlösa som livrädda och ett lag som förlorade rättvist mot alla. Mest av allt förlorade vi nog mot oss själva. Mot det vi ville men inte klarade av att vara. Raseriet bubblade och brände mellan läktarsektionerna. 

När lagkapten Granit Xhaka byttes ut på hemmaplan på Crystal Palace i oktober kokade allt slutligen över. Xhaka hånades och provocerades av hemmapubliken till den punkt där han kastade kaptensbindeln i gräset och stormade av planen. Emery dagar var redan räknade men det dröjde ytterligare en månad innan avskedet verkställdes. Det var en oundviklig sorti. Allt var sannerligen inte Emerys fel. Klubbens och lagets problem var långt större än att kunna förklaras utifrån en enskild individ. Han var dessvärre bara fel person, på fel plats vid fel tidpunkt. Vad han sa och vad vi såg var alldeles för sällan samma sak. Om det hade med inkompatibilitet, karaktär eller kommunikation att göra lämnar jag osagt. Han är uppenbarligen en skicklig tränare vilket han har visat under hela sin framgångsrika karriär men han var helt enkelt inte vad vi behövde. Vi behövde någon som ställde andra krav. Som krävde fler svar. Som förväntade sig mer. Av samtliga i och runt klubben. Som visade en annan väg framåt. Framförallt behövde vi någon som förstod vad vi önskade att Arsenal skulle vara. Vad vi saknade. En övergripande förändring såväl på som utanför planen. En kulturell revolution som genomsyrade hela klubben. Det skulle komma att visa sig att det faktiskt var en bask vi behövde men Unaí Emery var dessvärre aldrig den basken.

Fyra år senare leder vi ligan och ikväll kan vi säkra gruppsegern i Champions League. Precis som att allt inte var Emerys fel då är givetvis inte heller allt Mikel Artetas förtjänst nu. Han har haft god hjälp på vägen. Av en ägarfamilj som är betydligt mer intresserad och involverad än tidigare. Av en sportchef och en akademichef som förstår sin arbetsbeskrivning och sin arbetsgivare. Av en ny generation av Arsenalsupportrar som har höjt pulsen och format klimatet kring klubben. Av spelargrupp som är medvetna om vad vi förväntar oss av dem och som ställer samma krav på sig själva. En trupp som lyssnar, lär sig och vill leda klubben framåt. Tillsammans. Nej, allt är inte Mikel Artetas förtjänst men ingenting av det vi har nu hade varit möjligt utan honom. 

Ola Regen@Ola_Regen2023-11-29 10:42:00
Author

Fler artiklar om Arsenal