Det var kärleken som gav supportrarna trofén!
Nio år sedan bärgade Arsenal FA-cuptiteln i Cardiff. Idag lyfte Arsène Wenger samma trofé med andra spelare fast med samma kraft. Kärleken.
2005. Patrick Viera dunkar in den avgörande straffen bakom Manchester Uniteds Roy Carroll och springer till Jens Lehman för att fira. Kort därefter löper resterande spelare ur Arsenals trupp och slänger sig på straffhjältarna och bildar en grupp av spelare som tillsammans gav allt för tröjan, emblemet och supportrarna. Kvalitén i laget fanns, det var en fantastisk trupp Arsenal hade - men spelarna satte fingret på två andra saker. Arsenalkänslan - lagandan samt kärleken som fick spelarna att ge allt för varandra och supportrarna såväl på plan som utanför. Arsène Wenger - den envisa fransosen som bar samman spelarna till ett lag och skördade ännu en titel under storhetsperioden.
2014. Aaron Ramsey sätter in det avgörande 3-2-målet mot Hull City framför havet av Arsenalsupportrar och visar över hela sin kropp att Arsenal är tillbaka efter nio titellösa år. Som neutral fotbollsfantast kan det nog vara svårt att hitta likheter mellan trofén 2005 och trofén 2014. Titellösa år, ifrågasatt manager - ja, bara Flamini som spelare var med då fanns med idag. Jag, som Arsenalsupporter, känner dock att den här titeln är byggd av samma kärlek, känsla och passion för varandra, för klubben och för supportrarna som den dagen på Millenium Stadium i Cardiff. Robert Pirès, som spelade samtliga 120 minuter i finalen 2005, visade på ett symboliskt sätt detta när han klev ner på innerplan idag på Wembley för att fira - med Arsenal, som Arsenal.
Bilderna som rullade när spelarna lyfte upp Wenger till skyn för att visa vad som var bakom detta, kunde inte vara mer talande. Wenger må ha gjort en hel del fel de senaste tio åren, men han är fortfarande en av få managers av ett topplag i världen som har spelare som offrar så mycket för Arsenal. Spelare som sov med Arsenalörngott som barn, spelare som avstått löner på grund av skador, spelare som varit petade i sju år utan att gnälla - spelare som tillsammans ville vinna en titel för supportrarna som alltid varit där för dem. Aaron Ramsey har haft en jobbig karriär i sitt unga liv, men jag lägger en stor slant på att det är lagandan som fick honom komma tillbaka starkare än någonsin. Lagandan som var nyckeln till att vända säsongen efter magplasket i hemmapremiären mot Aston-Villa i augusti och lagandan som gjorde det möjligt för Arsenal att vända 0-2 till 3-2 i finalen idag mot Hull City.
Aaron Ramseys säsong symboliserar hela Arsenals säsong rätt bra. Och det finns inget jag är gladare för än att den här titeln bärgas av spelare som Aaron Ramsey, spelare som ger allt för supportrarna och klubben även när det är beckmörkt. Jag är glad över att det finns samma kärlek i Arsènes lag idag som det fanns då.
Victoria concordia crescit
