Det våras för vemodet
Minns ni solen, ljuset och vårvindarna? Inte jag heller. Endast ett fåtal veckor har passerat men det känns redan som en evighet. Jag kan idag bara flyktigt erinra mig jeansjackorna, fågelsången, tillförsikten och den tillsynes oändliga raden av uddamålssegrar. Allt såg så förbannat bra ut då. Hybrisen tillät oss att färdas till platser där både grillfester och tredjeplatser var inom räckhåll. Vi visslade Champions League-hymnen i glasskön. Det var då men nu är dessvärre nu.
Snöblandatregn, två förluster och två långtidsskador var allt som krävdes för att få den optimism som tog sex månader att bygga upp att raseras till grus. Det är helt okej. Som supporter är det en del av beskrivningen av vara såväl emotionell som dramatisk. Det både kan och får vara en kort sträcka mellan himlen och helvetet. För oss. Säsongens sista förhoppningar vilar på att hopplösheten inte förenar oss och laget. Att Mikel Artetas unga spelargrupp fortfarande tror när vi tvivlar. Att de alltjämt tror på de som de själva har kommunicerat.
För spelarna har snackat om gemenskapen och mentaliteten inom laget. Som de har talat om den otroliga sammanhållningen. Vid varje givet tillfälle den senaste tiden har de betonat vikten av att bibehålla fokus, ta en match i taget och att oavsett vilket träget fortsätta framåt. Det är dock väldigt enkelt att skönja en framåtrörelse i medgång och medvind. Att tro på teorin. Det är som bekant betydligt svårare att göra praktik av orden i motgång och kuling. Jag hoppas innerligt att de fortfarande är fast förankrade vid sina egna övertygelser. Att de tror när vi tvivlar. Vårens återkomst utlovades åtminstone under morgonnyheterna. Gör av det vad ni vill. Vissla om ni vågar.
