En försiktigt optimistisk motreaktion
Det är svårt att navigera sig i en rödvit värld i ruiner. Där hoppet är ersatt av fullständig förtvivlan och allt redan är förlorat. Det är ännu svårare att göra det när du inte delar den världsbilden. När du inte likställer gårdagens deadline med domedag och död. Är det bara jag?
Missförstå mig inte. Jag ville också att Arsenal skulle värva en anfallare igår (och hemskt gärna även en central mittfältare). Så till den milda grad att jag i min desperata jakt på fragment till fortsatta förhoppningar besökte synnerligen suspekta sidor som för evigt kommer att hemsöka min hårddisk. Jag är besviken idag men inte uppgiven. Trotts uteblivna förstärkningar är jag även fortsättningsvis försiktigt optimistisk inför våren.
Till att börja med så tror jag på det unga och talangfulla lag som vi alltjämt har. Att flertalet spelare har lämnat klubben i januari förändrar inte utgångsläget avsevärt. Eftersom de med största sannolikhet inte hade haft särskilt stort inflytande på utgången under resterande delen av säsongen oavsett.
Våra förutsättningar behöver samtidigt bedömas i relation till våra konkurrenters förmågor. Har Manchester United, West Ham eller Spurs förbättrat sina trupper nämnvärt under detta transferfönster? Nej, inte enligt min uppfattning. Borde Arsenal känna sig underlägsna någon av dessa motståndare i nuläget? Verkligen inte.
Jag upplever att Arsenals chanser att nå de utsatta målen för säsongen är i princip lika goda, eller dåliga om ni så vill, som de var för en månad sedan. Jag gillar läget och jag hoppas att spelarna känner likadant. Det är sjutton matcher kvar innan vi har resultatet. Upp med hakan och räta på ryggen. Allt är faktiskt inte förlorat. Inte än.
