En prolog med mersmak
Landslagsuppehåll går långsamt men ligasäsonger går fort. Nästan en fjärdedel är redan färdigspelad. Arsenal har öppnat starkt. Inte fantastiskt men övertygande. Bra men med gott om utrymme för att bli bättre. Precis som det ska vara i det här skedet av spelåret. Det våras för tillförsikt under hösten.
Arsenal vann Community Shield efter straffar, Jurriën Timber var strålande i sin debut men drog korsbandet i ligapremiären bara en vecka senare. Drygt två månader har passerat sedan dess. Sommar har blivit höst, grönt har blivit gult samtidigt som rödvitt alltjämt är obesegrade i ligaspelet och i delad i serieledning. Arsenal har vunnit mot Manchester United hemma. Som vi alltid gör numera. Arsenal har även vunnit mot Manchester City hemma och Everton borta. Som vi aldrig gör numera. Det har blivit irriterande men begripliga kryss mot såväl Fulham som Spurs. Brentford har avfärdats i ligacupen. Arsenal har äntligen återvänt till den europeiska klubbfotbollens finrum med en stabil seger mot PSV och en frustrerande förlust mot Lens. Det har varit en del skador som har stört och en del resultat som har skavt men jag tror att vi alla är överens om det har varit en övergripande positiv säsongsinledning. Jag tror dock att vi även kan finna samsyn kring att det fortfarande är delar av spelet som både kan och kommer behöva slipas om vi ska nå våra mål. Mål som med all rätt är högre uppsatta än på väldigt länge.
Defensivt upplever jag att vi är mindre sårbara för omställningar och mer kompakta, solida och svårforcerade än vad vi har varit tidigare. I synnerhet efter att Gabriel återvände till startelvan. Rekordförvärvet Declan Rice har snabbt gjort den sittande mittfältsrollen till sin egen. Hans förmåga att täcka ytor, vinna dueller och läsa spelet är på en nivå som vi inte har sett i den positionen sedan Gilberto Silvas glansdagar. David Rayas fötter ger oss mer kontroll och trygghet i uppspelsfasen. Offensivt har vi dock inte hittat helt rätt än. Vi har haft vissa problem med beslutfattandet och att finna rytmen i sista tredjedelen i flera matcher. Det finns dock förmildrande omständigheter och fina förutsättningar för att förbättra den delen framöver. Både Gabriel Martinelli och Gabriel Jesus har varit skadade en hel del under säsongsupptakten men är nu tillbaka. Vi söker fortfarande efter rätt balans på mittfältet. Granit Xhaka har lämnat, Thomas Partey har i vanlig ordning haft skadebekymmer och Kai Havertz har inte riktigt hittat hem än i norra London. Jag ser ingen större grund till oro. Det finns såväl offensiv kraft som kreativ begåvning i överflöd inom den här truppen. Vi behöver hitta rätt kombinationer och konstellationer. Det kommer med kontinuitet. Det kräver sin tid. Det kräver sitt tålamod.
Det kräver även vår tillit och att vi eventuellt är villiga att gå en annan väg för att komma vidare. För att komma framåt. Frågan är om vi är det? Den fina fjolårssäsongen har format kravbilden. Våra förväntningar är höga numera. Vi tror på den här truppen. Vi gillar den här spelargruppen. Vi har sett vad den kan göra och vi vill att den ska visa det. Gärna imorgon men helst idag. Det handlar inte bara om att vi vinna utan hur vi vinner. Jag tror att det har påverkat stämningsläget nu men jag hoppas att det inte ska behöva göra det framöver. Minns ni hur förbannat bra vi mådde för ett år sedan? Det var festivalstämning varje helg. Tequila och trummor på stadig kurs mot stratosfären. Tills vi kraschlandade. Partypulsen är påtagligt mycket lägre den här gången. Försiktigare. Åtminstone än så länge. Detta trotts att Arsenal faktiskt har öppnat ligasäsongen ännu starkare poängmässigt den här hösten än vad vi gjorde senast. Vad beror det på? Förmodligen för att våra förväntningar har förändrats. Det tror jag dock även att laget har gjort tillsammans med Mikel Arteta. Förändrats men framförallt vuxit och mognat. Möjligtvis lite mindre spännande och sprakande i år men mer svårslagna. Kanske lite trögare och tråkigare men samtidigt tryggare. Mer cynism och mindre romantik om ni så vill. Vad som är att föredra kommer slutresultatet att avgöra. När allt i slutändan ska summeras kommer ingen att bry sig om hur det såg ut. Bara hur det kändes och vinnaren skriver historien.
TV: Nivas analys av Arsenals insats: "Halvt utfall på allting"
