Arsenal - Crystal Palace5 - 0
En sedvanlig, ovanlig överkörning mot Roy Hodgsons Crystal Palace
Det började bra, fortsatte bättre, och avslutades med avslut.
Givet alla uppskjutna matcher runtom i Europa, bland annat snökaoset i Zaragoza som sköt upp det inte riktigt solkustiga mötet med Andorra, så var det en betryggande sak att solen till skillnad från i Spanien faktiskt sken här och där då Arteta och Hodgson intog Emirates för lördagens lunchmöte.
Jag varnade för Hodgdsons Palace i min text igår, inte minst givet vår form och stuket på lagen, och med vädret på det fagrare lagets sida så kändes det lite lugnare än det gjort efter sneglinarna på vår resultatrad. Förlusterna mot Fulham och West Ham har sargat stämningen runt klubben rejält, och det kändes otroligt att dagens match skulle bli en enkel affär.
Det började däremot på ett smått överraskande sätt, även om det inte borde vara så, med en övertygande hemmapress som utöver det enstaka uppstickandet från gästernas sida snabbt formades till nånting konkret.
När en match börjar med att studsarna hela tiden går ett lags väg blir det förstås ofta oerhört tungt att gräva sig ur den psykologiska gropen, och då Gabriel efter 11 minuter nådde högst på en av våra hörnor kändes det redan som en sån där match vi ofta fick se under Wengers år under klubben mot lagen på nedre halvan.
Det skulle visa sig fel, ty i och med målet tog Palace upp kampen rejält och det som följde blev ett 50-50 spel som passade gästerna betydligt bättre än oss. En fin rusning av Schlupp då han Schlupp igenom på sin kant lyckades avstyras till gästernas första riktiga målchans tände till mötet rejält, en panikartad rensning från Richards som hamnar centimeter från det egna målet adderade till tempot.
Det skulle däremot klinga av ganska omgående, och efter 25 minuter var takten ett hemmalag i bekväm ledning som rullade runt på sitt sätt mot ett Palace som avvaktade. Arsenal testade flertalet gånger, närmst genom Trossard, men utan den där riktiga ivern eller stressen. Gästernas Eze, en gång i tiden den där flärdfulle killen hos Queens Park Rangers, tog därför saken i egna händer och lyckades till slut tvinga fram en klumpig tackling av världens - enligt FIFA:s naturligtvis värdefulla Ballon d'Or-ranking - tolfte bäste spelare på planeten ifjol: Declan Rice, och med den typen av frisparkar som avvaktande lag använder som syre till törnbusken man försöker odla på bortagräset för hemmalaget att ta sig igenom så kom just den krypande känslan av att det är väl klart att de kommer fullfölja sin matchplan till punkt och pricka och gräva fram kvitteringen ur just ingenting.
Så blir det dock inte, men väckarklockan skulle ringa en gång till då Rayas usla uppspel fastnar på Lerma, som drar till och tvingar Raya använda sina mer traditionella målvaktsverktyg då handflatan styr ut misstaget till en hörna.
Med den undanstökad var det dock dags att dra upp tempot inför halvtid. Och det med besked, för en kvävande femminutersperiod slutar i en hörna som vår målfarlige Gabriel (vilken mittback känns farligare just nu? Sergio Ramos cirka 2017/2018 i Champions League?) nickar i stolpen, som hjälpsamt finner Hendersons hjälplösa bakhuvud och in.
Det räknas som ett självmål, men enligt all känsla för rimlighet känns det som om Gabriel på en halvlek kvitterat Nilsson-Lindelöfs målskörd sen Victor kom till Premier League 2017.
Hodgsons minspel sade mycket, för det var ett bra läge att gå in i till halvtid för Palace. Styrkta av det hela var det dock ett inspirerat Arsenal som försvann neråt.
Det är ett inspirerat hemmalag som inleder andra halvlek, och dessvärre uppgivenhet som börjar spridas hos gästerna. Halvleken lunkar på och så plötsligt har det blivit 3-0 genom de för dagen ganska briljanta Trossard och Jesus, och Trossard bryter vad som känns som en längre måltorka.
Att skriva om den avslutande halvtimman blir kanske mest en uppvisning i ordfylleri - jag satt och funderade över om det verkligen behöver skrivas en epilog till matchen medan den pågår då Martinelli plötsligt gör 4-0, och bara halvminuten senare även petar in 5-0. Brassen är sylvass då han är det, och målskyttet börjar välkommet nog verkligen ta sig.
5-0.
Det är ett sånt resultat som två årtionden med Wenger, och framförallt hans sista förstås, lärt oss inte är något att dra alla växlar utav. Men det är oerhört välkommet med en genomsköljning av systemet som tagit in grus och vatten i lika mängd och som tappade tron efter julhelgen.
Ung var äldst idag, om det gamla proverbet ska följas. Men det värmer i London-värmen att se Crystal Palace under Roy Hodgson komma och göra en svår match av det, och än mer att se våra spelare ta kampen och faktiskt visa var man vill höra hemma.
