Ett ”misslyckande” att minnas
Säsonger kommer och går. Det är märkligt. Somliga glöms hastigt bort när andra stadigt består. Jag såväl tror som hoppas att den här säsongen kommer att tillhöra de sistnämnda. För att den förtjänar att bli ihågkommen. Den ska inte sorteras in i raden av andra mediokra spelår. Vi måste minnas. Att vi ville. Att vi visade. Att vi vågade. Att vi växte. Att vi vrålade hela vägen in. Att vi vacklade till. Bara för ett ögonblick. Att det dessvärre räckte för att avvika ifrån kursen. Att vi vann, vann och vann igen. Utan att vinna. En del som tittade på kommer att hävda att vi misslyckades. Vi som var där vet bättre. Vi som var med kommer ihåg vad som hände. Hur det hände och hur det fick oss att känna. Hur det fick oss att drömma igen. Tro igen. Äntligen förenas igen. Om det är att misslyckas kan jag vänja mig.
Idag är vi alltjämt besvikna. Det kommer vi att vara imorgon också. Att vara ligaledare under så stor del av säsongen som Arsenal var utan att i slutändan bli mästare svider. Det går inte att komma ifrån att det var moment under våren som vi hade kunnat göra bättre. Saker som vi borde ha gjort annorlunda. Det finns många om att hantera och bearbeta. Kanske hade det gjort skillnad. Kanske inte. Förmodligen hade motståndet visat sig vara övermäktigt tillslut i vilket fall. När du konkurrerar med en statsägd klubb med obegränsade resurser som rattas av vår tids skickligaste tränare krävs perfektion. Det finns inget som helst utrymme för snedsteg. Det visste vi redan i teorin. Nu har vi upplevt praktiken. Vi måste lära oss av det. Vi måste bli ännu bättre. Ännu snabbare, starkare och smartare. Det finns ingen annan väg framåt.
Våra utvärderingar av den här säsongen kommer att variera. Var det en motgång eller en framgång? Vi kan åtminstone enas om att det har varit ett framsteg. Klubbens bästa ligasäsong på nitton år. Med ligans näst yngsta lag. Det enda laget som var yngre än oss kom sist i tabellen. Det finns gott om utrymme för förbättringar där. För förhoppningar här. Snart ska vi vila men först måste vi minnas. Saliba och Tequila i Bournemouth. Zinchenkos energi. Jesus höst. Dubbeln mot Spurs. Ian Wrights skrik-skrattande jubel. Martinelli och Saka mot Liverpool. Nketiah mot United. Dubbeln mot Chelsea. Martinez karma-bakhuvud i Birmingham. Vamos! Det svarta bortastället. Trossards intåg. Nelsons vänstervolly. Kapten Ödegaards firande på rygg. Artetas sprint i extas. Ramsdale på Anfield. Xhakas upprättelse. Målrekordet. Trycket på Emirates!
Det finns sannerligen en del som vi helst vill glömma men det finns fortfarande betydligt mer som vi måste komma ihåg. Det finns ännu mer att se fram emot. Vi är inte färdiga än och i augusti åker vi igen. Framåt. Mot nya minnen. Tillsammans.
