FA-Cup Final Countdown: D-Day -1: Anfallsanalys
Imorgon smäller det. Imorgon. Efter alla dagar av nedräkning, analyser av gudvetvad, nedpackning av tröjor, kamning av luggar och full av rock'n roll och förväntan i kroppen, så ligger man här i Rocklunda Gymnasium och tittar upp på en gul ko i ett plastfodral. Någon elev har satt dit en gul ko i ett plasfodral på väggen. Bredvid mina Arsenalspelare som sitter upphäftade på väggen. Någonstans i bakhuvudet så rycks jag iväg och får arga varseblivningar av en viss Diego Costa, som är något djävulen glömt kvar på jorden när apostlaryttarna red omkring. Inget kan ta ifrån honom att han är en effektiv målskytt, men hans sätt att vara på planen, hans sätt att bete sig mot andra och hans sätt att vanära fotbollen är remarkabel och när nu anfallsspelet skall analyseras så kan man inte undå att kasta sig över Diego Costa.
Han irriterar
Å är egentligen inte varken hjälpsam eller bra för laget.Eftersom han dels tar bollen från andra och dels missar mål.
Diego Costa känns som en bomb som skall explodera. Hela tiden.
och
Ja ni ser, man skrattar högt åt denne klåpare.
Till skillnad från våra egna spelare. Giroud och Sanchez. Bara för att ta några stycken. Tre konstnärer som målar sina mål på en vaxduk med liknelser från Monet eller Matisse. Mästerverk naturligtvis.
Titta och jämför på dessa smekningar.
Vi fortsätter
Skillnaderna är slående. Hos de blåa är det spelare med ilska som fokuserar på vildsinthet och på att helt enkelt förstöra för motståndarna. Hos Gunners finns elegansen och målfarligheten . Klockren vinst för Gunners.
ARSENAL - CHELSEA 4-0.
Busenkelt. Som att sno godis från småbarn.
