FA-cup Final: Countdown: D-Day: 10 hours to kick-off
Klockan ringer.
Man inser. "it's fucking game-day".
Jag ser mig omkring. Min Arsenaltröja - aka pyjamas - sitter som ett ålskinn kring kroppen. Har jag drömt? Har jag känt vansinne eller har jag bara haft "wet dreams"? Drömde jag om Bergkamp eller Tony Adams? Ett snabbt grepp om de nedre regionerna ger svaret. Inte alls. Troligtvis om Jeffers eller någon Spursare. Det är torrt och orörligt som en kalkonunge i Sahara. Föga Rock'n Roll. Men man vaknar upp. 17 Maj 2014. I Norge funderar man på vad som skall firas. Jag litar aldrig på norrmännen. Jag har alltid hoppats på att de skall få spö. 1998 var jag och kompisen Jakob i Frankrike under VM och såg dem få spö av Italien i åttondelen. Vi drack champagne på stranden och var extremt glada.
Idag skall segerns sötma komma. Jag inleder med en kopp kaffe ur min Arsenalmugg, lite flingor som snabbt sorterar sig i en en 4-2-3-1 uppställning i min kopp och jag ser Fabianski eller Szczesny i målet, jag ser förvirrade Hull-forwards i form av Kellog's Crispies som med hjälp av mjölk och Koscielnys snabba fötter sjunker till ytan och inte kan göra mål. Jag ser Mertesackers väldiga tyska panna vägra ge sig och jag ser en frisyrliknande flinga - typ Giroud eller Arteta slåss mot min sked. Mitt mjölkglas ser ut som Podolski, min sambo pratar franska. Är det något fel på mig? Troligen. När denna helg är över kommer jag att buras in, jag kommer att skickas till forskning och Linköpings Universitetssjukhus kommer att inse att jag troligtvis är en neanderthalsk varelse av en typ de aldrig sett förut. Är jag född med Arsenaltröja?
Frukostkoppar, halsdukar, muggar och man lyssnar på the Away Boyz. Min Sambo vill höra på P4. Det onda ögat hon får är så ont att inte ens världens medicinförråd hade hittat en tiondel av de antikroppar jag skickat. Förihelvete..det är final.
