FA Cup Final Countdown: D-Day - 10 . Knäckt näsa & dubbel
Att vara mittback i Gunners i början av 1990-talet kan inte vara lätt. Det var en konkurrens av sällan skådat slag. Man kan med facit i hand att - vafan, det var väl bara Adams och Bould? Men riktigt så var det ju inte, för George Graham älskade sina mittbackar och ställde upp dem på rad.
Under en tid var det åtta mittbackar som slogs om platser: Adams, Keown,Bould, O'Leary, Linighan, Pates, Morrow och så Scott Marshall.
Ville man, så fanns även David Hillier att plocka ned.
Jag forstod aldrig varför han skulle ha Colin Pates och Andy Linighan. Ytterligare defensiv-specialister?
Pates var stor och stark hos QPR, men lyckades aldrig i Gunners.
Andy Linighan är en annan historia.
20 Maj 1993 går till brittisk fotbollshistoria och har efter det endast uppnåtts av Liverpool 2001. Ett lag lade beslag på båda två brittiska cuperna. Gunners var klubben och vi mötte Sheffield Wednesday i båda finalerna. I första avgjorde en back- Steve Morrow - med ett mål i slutet av matchen. Adams lyfte honom och han föll och bröt armen. En Gunners-klassiker. På videon från FA-cup-finalen, så syns Steve Morrow med armen i mitella för övrigt.
Men det skall till en skada för att ställa saker till rätta och Andy Linighan satte allt till rätta denna dag; 1993.
Linighan avslutade matchen med en blödande näsa efter en armbåge tidigare i matchen. Näsan såg ut som en norsk fjällväg, men han gav inte upp.
Det var nämligen omspel och det gick mot straffsparkar. Alla är trötta. Domaren, linjedomaren, hörnflaggorna, mittpunkten och bollen. Tröttheten suger i kroppen på alla på planen och Gunners får hörna. Paul Merson springer ut och Linighan når den innan Mark Bright. Chris Woods försöker få bort den, men bollen går in.
Historia.
********
Idag har jag faktiskt inte gjort mer än att memorerat någon form av sträcka jag skall springa imorgon. Att hitta 20 km i Toulouse kan kännas som en enkel match, men det finns ju inga naturliga cykelvägar. Att försöka löpa längs La Garonne är inte lätt, för rätt som det är tar vägen slut in i en akvedukt. Att löpa efter 9 på morgonen är med livet som insats för då skall alla till jobbet. Jag håller därför på att försöka lära mig att ryttla. Det kanske kan funka?
