FA Cup Final Countdown: D-Day - 15 : om Sandy McFarlane - den förste av många - och ett biljettkaos
Kom han med Kilt? Hade han säckpipa? Åt han Haggish?
Jag kan inte säga att jag vet. Troligtvis två nej och ett ja.
När Sandy McFarlane klev av tåget på King's Cross sommaren 1896 så klev han rakt in i en riktig häxkittel av folk, rörelse och en stad i fullkomlig omvandling. Det industrialiserade London välkomnade honom. Möjligen stod Woolwoch Arsenals dåvarande manager Thomas Mitchell och viftade med ett paraply, eller också fick unge Sandy ge sig av med buss, båt och promenad till södra delarna av London, där Woolwich Arsenal huserade.
Skotten som anlänt från Airdriedonians i Skottland är den första spelare som spelat i både Arsenal och Chelsea och därmed värd några ord på vägen, så att han inte glöms bort bland alla terrys, Fábregas, Sanchez och Cechs som vimlar runt i världen och nätet. Han är en av de spelare vars karriär startade i Gunners, men som fick rejäl fart någon annanstans. Han anländed till ett Gunners i uppbyggnad och i lätt kaos. I den södra andra divisionen så dominerande inte Gunners och vänsterinnern McFarlane fick bara en handfull matcher i ett Gunners som dominerades av den nästan episke Fredrick William Davis. McFarlanes matcher var mot Grimsby, Lincoln, Small Heath, Grimsby och Manchester City. Bara lag med kvalitet och klass. Inget bestående intryck kanske. Möjligen var den flinke McFarlane hos Gunners för tidigt. Hans karriär skulle nämligen få fart. I Newcastle, där han under fyra år gjorde nästan 100 matcher och även fick plats i det skotska landslaget. Han återvände till Skottland för att spela med Dundee innan han återvände till London 1913 för att spela med Chelsea FC. Då var skotten 35 år gammal och han fick bara fyra matcher med "The Pensioners". Dessa fyra matcher inleddes på bortaplan mot Oldham och sedan matcher mot Burnley, Manchester United och Middlesbrough.
Sandy McFarlane var den förste av ett 20tal som spelat för båda klubbarna. Varken hos Gunners eller Chelsea gjorde han något avtryck, men med sina 10-talet landskamper i Skottland så har han ändå gjort visst avtryck i fotbollshistorien.
******
16 dagar kvar till den stora "fighten" på Wembley. Jag har själv aldrig varit på en FA-cup-final, dock på Wembley och det är en spännande episod. Häng med nu.
Det var 1999 och det sades då att det var den sista matchen på Wembley, men så var det naturligtvis inte. Sverige mötte England i EM-kval och för er som såg den live eller på TV, så minns man ett par saker. Dels Paul Scholes fullkomligt sanslösa tackling på Håkan Mild efter en minut, då Mild sedermera blev utburen och ersatt av Alexandersson. Man minns också Ljungbergs lobb mot Seaman som så när gick in i mål. Det var också en tyst minut för den nyligen avlidne Alf Ramsey, som förmörkades av att någon svensk skrek "Kom igen Sverige" mitt i den tysta minuten och lynchstämning uppstod. Det jag minns främst från dagen är dock det faktum att vi höll på att inte komma in.
Jag åkte med tre kompisar dit. Vi flög från Skavsta och vi hade året innan varit på en fullkomligt fantastisk resa till VM i Frankrike och sett fyra matcher. På med landslagströjan och mot Wembley. På flyget över så visade kompisen som köpt biljetterna upp dem och talade om att de var i säkert förvar. En diskussion uppstod om vi skulle dela ut biljetterna redan där och då, men vi beslöt att de vilade tryggt.
Dagarna i London flöt på. Vi bodde på ett Youth Hostel hyfsat nära Soho. En fullkomlig kakafoni av turister, uteliggare och ljud. Vi gick på Cats, shoppade på Lillywhites och drack en rejäl mängd pilsner. På matchdagen var det landslagströja på och med god tid till matchen satte vi oss i tunnelbanan. Från Piccadilly med Bakerloo upp till Baker Street, där vi hoppade på Metropolitan. Det var ett glatt gäng som småpratade. Strax efter att vi hoppat på i Baker Street, så nämnde någon av oss. "Jo men dags att kolla var vi sitter på stadion". Varpå en av oss blir helt likblek och grön i ansiktet. "Biljetterna....".
Naturligtvis låg de kvar på Youth Hostel. Väl nedpackade i väskan. Det var en skamsen blick på klockan och vi insåg att vi blev nästan en timme sena ut, men utan biljetter kommer man inte in.. så vi klev av i nästa station och rullade tillbaka mot London innerstad för att hämta biljetterna och göra om samma resa en gång till.
Av matchen minns man inte mycket mer än det ovan nämnda, men när vi fyra träffas så kommer alltid "är det du som har biljetterna?" upp..
