FA-Cup-Final Countdown: D-Day - 18 : Trippelmötet 1947
Hur var det i London i Januari 1947?
Musikaler, stora fester, pubar överallt, det talades om Brexit och en blomstrande ekonomi?
Nä, snarare ruiner, fullsketna sjukhus med krigsskadade, en ekonomi som återhämtade och ett land som började komma på fötter efter sex års världskrig på alla fronter. Vintern 1947 skulle bli en av de värsta i Storbritanniens historia. Med snödrivor, iskyla och enorma transportsvårigheter. Till råga på allt var det också en stor strejk inom transportförbundet som försenade utdelandet av mat, ransoneringskuponger och andra förnödenheter.
Mitt i detta kaos spelades det fotboll och Gunners mötte Chelsea i den tredje omgången på Stamford Bridge. Säsongen 1946/47 kommer aldrig att klassas som den mest flagranta och spetsiga i brittisk fotboll. Många lag hade knappt fått tillbaka full styrka. En hel del spelare saknades från krigen och många hade omkommit. Lagen var en spillra och bollarna var oftast i sådan dålog kvalitet att de sprack under matchen. Under FA-cup-finalen 1946 så sprack bollen och under den final som skulle komma under 1946/47 så hände samma sak. Problemet var läderkvaliteten som fanns efter kriget.
Men fotbollen lockade folk. Som förströelse och man tror att över 70 000 kom till Stamford Bridge den 11 Januari i snåla vindar och snöglopp för att se två decimerade manskap försöka kvalificera sig till den fjärde omgången av FA-Cupen. Gunners hade startat resan mot ett nytt mästarlag. Joe Mercer hade värvats från Everton och man hade även köpt Ronnie Rooke, en 35åring från Fulham för att göra mål. Känns kanske lite långsökt, men Rooke kunde sin sak. Jimmy Logie och George Swindin fanns också med i laget och som sista utpost efter de stora åren även Les Compton. Chelseas lag hade en viss Willi Steffen, som var Engelska Ligans första Schweiziska import. Förmodligen liga hög klass på honom som Senderos, som bokstavligen gjorde i brallan när man nämnde Drogba för honom.
Första matchen slutade 1-1 på Stamford Bridge. Arsenals ytter Ian McPherson gjorde målet som tog matchen till Arsenals hemmaarena.
Över 50 000 väntade på ett fullkomligt packat Highbury för att se returen. Gunners hade denna gång med George Male , även han 36 år gammal. Det var ett väldigt ålderstiget lag som mötte Chelsesa från Gunners sida. Fem man var över 32 år- Swindin, Mercer, Compton, Male och Rooke. Inga juniorer här inte. men man lyckades återigen att spela 1-1 mot Chelsea. En kall dag även detta. Inom kort skulle en av de värsta vintercyklonerna någonsin blåsa in över London och strax efter detta så möttes lagen en tredje gång. Denna gång på neutral plan - nja,, White Hart Lane.
Gunners var ju perplexa över att spela på en sådan nedgången arena, fjärran från all rederlighet och finess och var mest i chock hela matchen. Chelsaea hanterade det bättre och vann med 2-0.
FA-cup-säsongen 1946/47 var en formidabel misär för båda lagen. Chelsea åkte ur i omgången efter och när dimmorna lagt sig, frosten försvunnit och solen kommit fram så vann Charlton Athletic finalen mot Burnley. Normalt sett när Arsenal eller Chelsea mötts i FA-cupen, så har laget som vunnit antingen gått till semifinal eller final. Denna säsong är den enda där lagen åkte ur direkt efteråt.
Intressant fakta det också.. kanske..
******
Nu börjar man tuffa till sig lite hemma. 2-0 mot Manchester United var ingen styrkedemonstration, men oj så skönt att få knäppa Mourinho på näsan. En avskyvärd människa. Man får långsamt börja planera för finalen den 27e Maj. Jag är i Västerås då. På fotbollscup. Skall jag klä staden i rött och vitt? Skall jag hälla röd färg i Mälaren eller bara hoppa jämfota ett tag...
