FA-Cup Final Countdown : D-Day-23 : Om en riktigt jävlig säsong och om tapirer
Så sitter man här.
I en djurpark utan djur. Tittandes ut över en blå ocean och undrar vad som pågår i världen utanför. Dagen har präglats av själavård, stora tankar och rock'n roll. Ungefär som hos Arsenal under 70-talet. Då var det ingalunda några vegetarianer, botoxpannor och lättmjölk till frukost. Ingen Wenger eller dietist som föreskrev vad man skulle äta. 70-talet var stenhårda planer, skandaler, hårt spel, tacklingar i brösthöjd, långt hår, hårdrock och swing. Arsenals 70-tal är uppdelad i tre delar. Första delen naturligtvis fantastisk med Mässcup-seger, dubbel, FA-cup-förlust. Senare delen bra med FA-cup-final och vinst 1979. Däremellen gick laget i en dödsdal, en längtan om omstart. Man var på vippen att ramla ur ligan, men vände upp ur graven igen och FA-cupen var hemsk. Värst var det nog säsongen 1974-75. En säsong som för övrigt är känd för att Gunners värvat Manchester Uniteds gamla ungdomsstjärna Brian Kidd, som gjorde 19 mål i ligan i sin debutsäsong för klubben. Han vände dock tillbaka till Manchester, året efter då han inte trivdes i London.
Men FA-cupen 1974-75 var en hemsk upplevelse och en lidelse.
3e omgången: Arsenal åkte till den gamla vikingastaden York, för att möta div 3 laget York. Med svansen mellan benen kom kanonjärerna hem med 1-1. Tre dagar senare blev det 3-1 på Highbury efter att just Kidd gjort tre mål.
4:e omgången: Borta på Ashfield Road mot Coventry och 1-1 igen. Omspel hemma och seger med 3-0 denna gång.
Det går inte fort genom omgångarna...
5.e Omgången. Här väntade Leicester City,
Många sade "not them again" , då man redan hade mött dem i ligan och dubbla matcher i ligacupen under hösten. Nu blev det en riktig holmgång mot rävarna från Leicester, som på denna tid var ett riktigt slagkraftigt lag med David Nish som mittback tillsammans med gamle Arsenal-spelaren Jeff Blockley. Det blev en holmgång.
0-0 hemma följdes av 1-1 borta.
Ny match. Borta och den här gången lyckades John Radford avgöra och Gunners gick vidare till kvartsfinal.
Här var det dock stopp, då West Ham slog Gunners enkelt på Highbury med 2-0. The Hammers skulle sedermera knalla hela vägen till segern, då de slog Fulham i finalen med 2-0.
Jag såg den finalen på TV minns jag. Andy Taylor avgjorde. Intressanta med Alan Taylor var att han gjorde målen mot Gunners i kvarten, gjorde två mål i semifinalen och två mål i finalen.
Gunners då? Säsongen fortsatte knackigt och efter att ha mötte Leicester för sjunde gången under säsongen så sopade man ihop en sextonde plats under spelåret 74/75. Året efter blev Gunners 17e, vilket är den sämsta placeringen Gunners haft sedan 20-talet.
Det var andra tider då. Helt enkelt. nedan Alan Taylors mål.
*******
Vad säger livet i mina fötter då?
En hel del. Jag hade hoppats på ett GYM med löpband på stället jag är.
"Har ni GYM?" frågade jag och fick ett skälmskt leende tillbaka. "Nej, tyvärr. Men vi har trevliga löpstigar i området". Tjena moss. Har inte människan insett att om man springer fel, så riskerar man att löpa in i en gnu, tapir eller ännu värre- en skitilsken skäggagam? Här springs fan inte på några livsfarliga stigar. Innebär att jag kommer att springa som bara den i korridorerna i morgon bitti. Kan möjligen irritera någon sjusovare när man plankar iväg med sina Asics upp och ned för trapporna, ned i konferensrummet och in i någon toalett. Får jag ihop två kilometer? Kanske skall jag testa stigarna ändå. Jag kan ju ta med mig lite påläggskorv och mata tapiren med? Undrar vad den gör på marathon?
