FA Cup Final Countdown: D-Day - 6 : En dag att minnas
Nu börjar vi nedräkningen på riktigt...
22 November 1963.
28 februari 1986
Datum man alltid minns. De som gamla nog vet vad de gjorde då. 1963 var jag inte född, men JFK sköts på öppen gata i Dallas då, men när Palme sköts 1986, så vaknade jag hos min dåvarande flickvän och skulle slå på radion för att höra lite morgonmusik och nåddes av lugn musik och prat om kondoleanser.
17 Maj 2014.
När denna dag har passerat, så kommer man för alltid veta vad man gjorde då. Dagen då Gunners nio-åriga svit utan troféer spolades ut med bakvattnet. När jag blir farfar, morfar, morbror, syster eller faster en gång i livet, så kommer jag att samla mina släktingar kring en lägereld, grilla en och annan bäver och förtälja vad man gjorde den 17 Mah 2014. Förmodligen kommer barn-barnen att titta långt på mig och säga "Titta..nu gaggar gubbjäveln igen. Skall han prata om 17 Maj igen? Fan vi går och tjackar lite bira istället. Han märker ju ändå inte att vi är borta". Men resterande medlemmar, som jag låst fast på österrikiskt vis vid något träd lyssnar med stora ögon och vi äter en bit bäverfilé, äter något annat vederstyggligt från naturens vackra fägring och minns vad som hände den 17 maj 2014. För jag såg det, jag vet vad som hände och jag kan beskriva det.
Man kommer att reta upp så mycket folk på vägen framgent. Så fort någon pratar om någon semestertripp och av en händelse råkar nämna den 17 maj, så hakar man på direkt och berättar att man faktiskt satt nedsjunken i en fåtölj med en påse vitaminer framför sig. Ivrigt tummande på sin Arsenal-tröja, med en Widescreen-TV på minst 18 tum framför sig, en halv skål med popcorn, två tomma påsar Ahlgrens Bilar, tre tomma burkar vlåvärsjuice och en nyligen avslutad 200 grams Schweizernöt och då hade inte ens matchen börjat. Man kommer att minnas känslan som uppstår när Gunners glada kanonjärer stegar ut på Wembley för att höra publikens jubel. Hur man ser Mertesacker ducka för inkommande flygplan till Heathrow och hur Sagna verkligen tänker efter en gång till om sitt kontrakt. En spelsugen Ramsey, en plirögd Wilshere, en nystylad Giroud och en Ibré vid namn Arteta som med minutiös nogrannhet lagt vartenda hårstrå efter en matematisk formel. man kommer att se Diaby haltande utanför plan, Wenger i knallröd slips och Steve Bould med "Go Gunners" inskrivet med rött tusch på flinten. Å jag kommer att känan känslan stiga i kroppen. Från min krossade stortånagel, över mina blodådrar, mina knäskålar, mitt genitalieparti, buk, bröst, bringa, hjärta och upp till hjärnans nervcenter som skickar ut amorösa signaler till ett Gunners som springer hem med FA-cup-Titeln.
I Norge firar man nationaldagen. Den syttende mai. De springer runt med lusekoftor och leker den nya norska leken liknande tjurruset i Pamplona. Denna gång har man satt Northug i en bil. De firar sin nationaldag, Eidsvoll och allt vad de må vara. "Couldn't Care less". När Gunners spelar final den 17 Maj 2014, då befinner jag mig med mitt sinnetillstånd ingen annanstans än just i London, på Wembley, innanför tröjorna på mina kära rödvita hjältar.
Det blir dagen som varje Arsenalanhängare minns. Blir det ett år som 1066 för britterna? Kanske inte, men för oss anhängare så kommer 2014 att gå in i historien som året då det vände.
Så det så.
