Fàbregas avslutar karriären
Cesc Fàbregas har efter tjugo år inom elitfotbollen valt att lägga skorna på hyllan. Den trettiosexårige katalanen kommer att bli ihågkommen som en väldigt bra spelare i Arsenal. Han kunde, kanske till och med borde, ha blivit en av våra allra största.
Cesc anslöt till Arsenal ifrån Barcelona i september 2003 som sextonåring och debuterade för a-laget redan samma höst. Han blev såväl klubbens yngste debutant som målskytt genom tiderna. Den efterföljande säsongen hade Cesc etablerat sig som en ordinarie mittfältare hos de regerande engelska mästarna. Han tog ligan och landet med storm och när lagkapten Patrick Vieira flyttade till Juventus den efterföljande sommaren växte Cescs roll i laget. Han var som artonåring en vital del av den spelargrupp som kvalificerade Arsenal till finalen av Champions League för första gången i klubbens historia.
Efter flytten till Emirates Stadium och Thierry Henrys avsked blev Cesc lagets centralpunkt. 2008 blev han vald till lagkapten blott tjugoett år gammal. De närmaste säsongerna var Cesc inte bara Arsenals galjonsfigur utan kontinuerligt även en ligans absolut bästa spelare. Det började viskas allt intensivare om en återkomst till Katalonien. Sommaren 2011 blev det tillslut verklighet. Arsène Wenger hade gjort allt för att övertyga honom om att stanna i norra London men Cesc hade bestämt sig om att återvända till Barcelona. Ett lag som vid den tiden var planets klart bästa under Pep Guardiolas ledning. I Arsenal blev det sammanlagt 303 matcher, 57 mål, 95 assist och en FA-cuptitel.
Jag, och många med mig, älskade verkligen Cesc Fàbregas. Han representerade allt det som vi ville att Wengers Arsenal skulle vara. Han gav en beige period i klubbens historia färg. Han skänkte oss en anledning att fortsätta hoppas på ljusare tider framöver. När han som tjugofyraåring valde att lämna oss var vi förkrossade. Det var lätt att förstå att hemstaden lockade. Såväl på som utanför planen. Det var dock även lätt att se att han aldrig skulle få vara den spelare som han hade varit Arsenal hos Barcelona. De hade redan världens i särklass bästa mittfält. De hade dessutom historiens bästa spelare i anfallet. I Arsenal byggdes lag, spel och formation kring honom och hans egenskaper. Han var överst i hierarkin och frodades i den miljön. I Barcelona skulle han aldrig bli mer än en birollsinnehavare. En skicklig spelare i periferin under tre säsonger sedan var hemstadsklubben klara med honom.
Cescs agent plockade då upp telefonen och ringde till Wenger. Kollade av om det fanns en möjlighet att återvända. Det fanns det inte. Wenger hade vid det här skedet spelare som Santi Cazorla och Mesut Özil som spelade på Cescs position. Spelare som Wenger hade värvat för att indirekt ersätta Cesc. Arsenal hade gått vidare. För att det hade varit tvungna att göra det. Att Cesc i det läget valde att flytta till José Mourinhos Chelsea var minst lika hjärtskärande som hans sorti. Jag fysiskt avskydde att se honom spela i den tröjan och att se honom kyssa det klubbmärket. Min kärlek för honom hade svalnat på andra sidan av det klubbvalet. Vi är alla olika men min uppfattning av honom förändrades där och då. Jag hoppas innerligt att jag kan minnas honom med större värme i framtiden. Att relationen kan läka med tiden. Cesc har haft en fantastisk karriär. Han har vunnit i stort sett allt som går att vinna på såväl klubb som landslagsnivå. Han var en väldigt bra spelare i Arsenal. Han kunde ha blivit en av de riktigt stora i klubbens historia. Det kommer alltid att göra mig sorgsen att vi aldrig fick veta hur pass stor han kunde ha blivit.
Tack Cesc och lycka till!
