FA-cup Final Countdown: D-Day - 18: "The Story of a hero called Storey"
När man bläddrar i de stora annalerna av böcker som Arsenal har att bjuda på, så noterar man att det oftast finns tillfällen i historien som var viktigare än andra. Lite klassiska "Sliding Doors"-händelser; ja ni vet "Vad hade hänt om inte...?"..och man kan naturligtvis ta fram många sådana händelser.
Om man bläddrar runt i "The History of Arsenal FC up to 1987", vilken jag köpte under en tågluff i Europa 1988 och fullständigt läste sönder och fascinerades av , så noterar man en händelse som ägde rum 1930, då Gunners tog upp 0-2 till 2-2 mot Hull i en semifinal, som en sådan händelse och en annan som ägde rum under de leriga april-dagarna 1971.
1971 är dubbelåret. Gunners tar sin första dubbel och gick därmed in i historien, som det fjärde laget som lyckats med dubbeln. Idag är det sju lag som lyckats med det (Preston, Aston Villa, Tottenham, Gunners, Liverpool, Manchester United och Chelsea) med United och Gunners som lyckats med det flera gånger.
Men mycket hängde på ett stort frågetecken under 1971. Det var FA-cup-semifinal på Hillsborough mellan Stoke och Arsenal. I dagens fotboll kanske inte Stoke bemöter så stora orosmoln, men i början av 70-talet hade de ett riktigt bra lag med världens bäste målvakt Gordon Banks mellan stolparna och spelare som Mike Pejic, John Mahoney och John Ritchie i laget. Stoke tog också ganska snart befälet i matchen och gjorde både 1- och 2-0 på Gunners. Det var en lamslagen- och håglöshet hos Gunners, där McLintock inte alls fick igång spelarna och radford fullständigt var utraderad av Stokes forsvar.
Men när vädergudarna aviserar leriga planer, det är ovanligt svårt att ta sig fram genom ett försvar av betong och masonit så behöver man en "hard guy" och i Gunners lag så var det Peter Storey.
En defensiv mittfältare av det absolut värsta slaget och en av de absolut hårdaste spelarna som spelat i klubben. Ett riktigt as bitvis och hans slagsmål med Leeds "hardhitters" Norman Giles, Jack Charlton med flera i matcherna mot Leeds är klassiska. Storey gick över glas och eld och offrade sig för klubben på ett mäktigt sätt. Han älskade dessa matcher med hög intensitet och stenhårda kamper och när det hettade till som mest, så dök han upp. Med polisonger som två taxar som kröp nedför kinderna, så gick han till attack och när en förlupen boll dök upp utanför straffområdet mötte han med en volley som gled förbi Gordon Banks och reducerade till 2-1.
När sedan timmen var slagen och övertiden började rulla, så skapade Gunners ett enormt tryck och vräkte in bollar i straffområdet. Banks paradräddade ett skott till hörna, men på hörnan nådde Mclintock högst och nickade bollen mot stolpen. Banks nådde den inte, men backen Mahoney kastade sig och styrde undan den med handen. Straff till Gunners. Övertid, straff och Peter Storey mot Gordon Banks. Andlös tystnad. Man kunde höra en talgoxe andas. Storey fram, lätt kroppsfint, Banks på fel ben och bollen in bakom stormålvakten. 2-2. Kvitterat.
Storey matchhjälte och hyllad av Gunners naturligtvis,
I det omspelet som följde så klev Gunners till finalen och resten är brittisk fotbollshistoria. Men vi glömmer inte Peter Storey.