FAcup Final Countdown: D-Day - 22: Finalen vi aldrig såg
Det har varit många olyckliga matcher om West Ham på sistone. Jag beskrev efterkrigsårets matcher och storstryk mot the Hammers. 1975 åkte Gunners ut mot dem och 1980 var det finalförlust. Men det såg vi inte. Jag tror ingen i Sverige såg matchen, då det är en av de få FA-Cup-finaler som aldrig visats i Sverige.
Hur vet jag då det?
Jo det är ganska enkelt. En gång i tiden var man livstidsdömd till att se på endast två kanaler. Tv1 och Tv2. Internationell fotboll var hyfsat bristfällig. På sin höjd visades de svenska landskamperna, Europacup- och cupvinnarcup-finalen, ligacup och FA-cupfinalen. Ibland - med viss tur - så hade man fått köpa in någon annan landskamp och England-Polen året 1973 minns jag(jo, så gammal är jag) och den avgörande matchen till VM 1974 mellan Spanien och Jugoslavien visades också. FA-cupfinalerna satt man framför och jag minns nog ända bak till Sunderlands överraskande vinst mot Leeds 1973. Gunners dubbel-vinst 1971 kan jag möjligen ha sett, men tveksamt. Sedan följde man rubbet genom året. Led mig igenom Roger Osbornes 1-0 på Gunners 78, sjöng mig igenom the-five-minute-final 1979.
Så kom 1980.
Gunners har aldrig spelat fler matcher på en säsong. Över 70 matcher. Man gick långt överallt. Final i cupvinnarcupen, semifinal i ligacupen och final i FA-cupen. Brian Talbot spelade alla matcher. Finalen var mot the Hammers.
Då var det strejk i London och matchen kunde inte visas. Det var en testbild och man fick följa matchen via..ja,vadå? Jag är osäker; men jag tror att man snappade upp resultatet på Rapport eller Aktuellt senare och någon gång fick jag också se Trevor Brookings nickmål. Det var 1-0 i Gunners tredje raka FA-cup-final och det skulle dröja 13 år innan nästa FA-cupfinal kom.
Man minns det som igår...
*****
13 kilometer blev det i ett backigt bergslandskap runt omkring Kolmården. Helvete vad backar det är där ute. Stenigt, backigt, en massa djur. Jag satte på mig mina Asics, smörjde in fötterna med Tigerbalsam och drog iväg. Det var tidigt på morgonen. 06h00 stod klockan på när jag startade. Någonstans sprang jag fel, för plötsligt stod jag öga mot öga med en struts. I alla fall tror jag att det var det. Det kan ha varit en and också. De är rätt lika. Sedan dök en bisonoxe upp och en Kentaur.
En dront gled förbi och mot slutet av löpningen träffade jag på Vergilius som ledde mig genom skärselden. Eller var jag bara så jävla trött efter världens längsta backar att jag såg i syne eller beror de på alla svampar jag hittade i skogen...
13 kilometer i alla fall. Nu laddar jag för 20km+ på söndag.