FACup Final Countdown: D-Day -3: Att äta rätt
Först lade jag fram alla attiraljer: Muggar, halsdukar, gummikläder, matchtröja, mössor, strumpor, kallingar, hattar, vimplar, lakan, flaggor, väskor, underställ, pennskrin, pennor, Iphone-Cases med mera, Sedan lärde jag er hur man kommer i form. Stretching, urskrik och diverse muskulära aktiviteter.
Steg 3: Att äta rätt.
Man går väl inte in i en viktig match utan att äta rätt? Jag minns i min ungdom –å det var ungefär när telefonen uppfanns och Alexander Graham Bell och jag gick i samma klass -, så hade vi ett 24timmarslopp i min hemort. Jag var 16 och vältränad som en pingvin på speed. Jag hade vid ett vagt tillfälle att ”jag tar två timmar i spåret mellan 2-4 på natten”. Fullkomligt idiotiskt, men lite tysk ”ûbermensch-attityd” över det. Sagt och gjort. 2 timmari e tt spår innebär ungefär 2 mil.
Problemet var att jag – på kvällen innan hade spelat en fotbollsmatch i nittio minuter, efter det glidit runt på stadens gator och kurtiserat med det täcka könet och inte käkat ett enda dugg sedan klockan fem. Efter 6 varv i spåret så gick jag ut på det sjunde. 100 meter senare hade någon ställt upp en osynlig vägg. Det tog fullkomligt tvärstopp. Jag började se stjärnor, planeter och extrema otäckheter som liljevita tröjor med en kastrerad tupp på. 2,5 kilometers löpning tog 35 minuter. Jag stannade vid varje träd, vid varje sten och undrade vad jag var. Ungefär som en normal säsong för Tottenham Hotspur. Man orkar halvvägs ungefär. När jag sedan ramlade in i mål, så var tävlingsledningen beredda att skicka ut en spanare för att leta rätt på mig. Det kan vara samma spanare som troligtvis är anställda för att hämta in Huddlestone på lördag efter att Cazorla slagit dagens åttonde tunnel på honom.
Vikten av att äta rätt.
Å när man går in i FA-cupfinals-mode så måste man förbereda sig med något praktäckligt engelskt. Inte den liljevita nationalrätten lasagne utan jag skulle nog förorda njurpaj.
Det är engelskt.
Superäcklig paj, som man bara vill ge till hunden. Jag var på språkresa en gång och vår värdfamilj serverade njurpaj. Vi satt kvar så länge vid bordet att vi till slut kallade på doggen, som med glad aptit åt upp det vederstyggliga. Njurpaj får igång inälvorna och magsäcken och får igång kroppen. Full av energi och starka ben. Hur den tillagas? Inte en aning, men hur svårt kan det vara? Å får man inte tag på njure, så kan man alltid göra Tacos. En variant kan vara en flottig Fish and Chips, som lägger sig som en grekisk Moussaka kring hälsenan och tillser att du får kraft och vilja. Naturligtvis kan man också lägga fram några superäckliga ”Tomatoes and Beans” också. Jag har hört att den kock som uppfann detta, numera sitter inlåst på Towern. Han har undrat var nyckeln är, men den låg i lunchen han senast åt.
Dessa engelska nationalrätter, som tillsammans med det skotska Haggish kan vara topp fyra av det mest nyttiga man kan stoppa i sig inför en final skall ge en sann kanonjär energi, vilja, åtagande, spelförståelse och insikt inför matchen. Den brittiska insikten uppstår och man börjar antingen se matchen ur ett extremt kortsiktigt brittiskt synsätt, som brukar sluta med att man vill ge motståndarna ett kok stryk, gå på puben eller bygga ett hus med dålig isolering; eller också så anlägger man ett mer internationellt synsätt och enligt Wengers filosofi analyserar matchen rätt och guidar laget till en seger.
Alternativt häller man upp en skål chips. Det har funkat förut. Kan bli Grillchips denna gång. Åxå.
Som dryck finns olika varianter. Jag vet att Spurs klubbpub i många år har försökt att få dit ett bryggeri som skall servera fansen med öl, men inga bryggerier vill förknippas med laget, så lagets signaturdryck är som vanligt ”Pucko”.
Gunners plockar upp olika alternativ. För den som inte gillar det alkoholhaltiga så går alltid vatten ned. Gärna utspätt. Zingo funkar också. Annars finns naturligtvis London Pride, som vill vara ett med klubben som verkligen representerar pilsenerns namn. Själv ställer jag fram en karaff med hallonsaft under premissen.” Skall jag kasta något i väggen, så kan jag väl för fan inte slösa på pilsnern. ”.
Sallad? Någon frågar det kanske. Men den frågan kommer bara en gång. Sallad? Är du kanin? Därefter blir det ”tusen nålar” och jag låter grannens genompilska dog gnida sig mot benet i några timmar.
Är vi nu redo för match? Grejor framme, träning kompletterad och menyn är klar. FA-cup-finalen närmar sig. Tre dagar kvar. Nerverna börjar ligga utanför tröjan och jag fortsätter nedräkningen imorgon med att zooma in på mottsåndet. Välkomna då.
