FA-Cup Final Countdown: D-Day - 5: Nu läggs grejorna fram
Så avgjordes ligan. Kan inte säga att jag brydde mig särdeles.
Min gode kamrat och kollega Jakob sade det så belevat för någon vecka sedan. "Shitty får gärna vinna. Ingen håller på dem ändå.".
Det värsta - för City - är att det stämmer. De riktiga fansen är över 80 och "plast-fansen" är mellan 8 och 12. Själv tyckte jag att det var mäktigt skönt att varken Chelsea eller Liverpool vann ligan. Att se United-fansen flyga över Anfield med banderollen "United 20 - Gerrard 0" var stor humor. Det var någon vettlös krönikör som skrev och tyckte att Stevie G var Premier Leagues bäste spelare genom tiderna och jag förstår absolut ingenting. Han har vunnit lika många PL-titlar som Arne Weise. Nåväl. Skönt var det i alla fall.
Gunners rundade av säsongen med 2-0 mot Norwich och ingen kan vara gladare än Carl Jenkinson. Ingen. Hans glädje efter 2-0 mot Norwich i en fullständigt betydelselös match i mitten av maj speglar precis vad en trogen Gunnersfan upplever inombords när han till slut får göra mål i Premier League. Det kom en urkraft och när han förstod att hans strumprullare gick in bakom Ruddy, så försvann någonting innanför bröstet. Det var ingen lek att se den glädjen. 2-0 var en medioker tillställning, men Ramsey gjorde väl ett av årets mål. Wilshere är tillbaka och det ryktas om att Wenger skall fortsätta och att Alex Oxlade-Chamberlain är tillbaka till Wembley. Lagom till säsongsavslutningen är truppen återigen komplett och man undrar hur det hade gått om Ramsey-Özil-Wilshere-Walcott hade fått vara hela under de kritiska månaderna i Februari och Mars.
Men vi ser framåt istället. Vi har en löpande nedräkning som går och med fem dagar kvar börjar nervositeten komma. Det är en diger vecka framför oss. Å yrkets vägnar skall jag till England på Torsdag. Tyvärr hinner jag inte stanna till och krama Wembley för att skriva stödjande ord eller att skrika en liten ramsa. Man jag har börjat att ta fram grejorna hemma. Jag såg över mitt kartotek av tröjor. När jag räknar lite snyggt så blir det sex stycken.
* En från 2012/2013 med "Emirates" på, (med mitt klädsamma namn på)
* En "Dreamcast" på vilken jag har Ljungbergs autograf,
* En JVC-tröja,
* en helt ren tröja från cupfinalen 1971,
* en helt ren tröja från 1982 (om jag kommer i den? Jo, men jag får inte av den)
* Ytterligare en med "Emirates" på (utan mitt namn)
Dessa läggs nu fram. Nystrukna. Man tittar lite på dem. Smeker sömmarna och klubbmärket. Läser tvättråden med extra kärlek och inser att "Ljungberg-tröjan" luktar fullkomlig apa. Självfallet inte tvättad. Då försvinner ju autografen. Den fick jag år 2000 under EM i Belgien/Holland och den luktar som en otvättad grävling. Men den har sin naturliga plats bland rariteterna.
De skall sedermera placeras runt mig. Framför TVn. Jag funderar på att göra TVn till ett personligt offeraltare.
Halsdukar. Fyra till antalet. Fem stycken mössor, tre kepsar, barnens Arsenal-Vantar. Allt skall fram. Allt. TV-rummet, huset, altanen, tomten..ja allt skall kläs i rätt och vitt. Grannens hund har börjat titta misstänkt på mig. Hundjäveln är tio år nu. Någon form av Terrier. En blandras. Hälften hund, hälften blåmes. Den verkar dock komma ihåg. Tyvärr. För nio år sedan - inför finalen så greppade jag fanstyget och klädde den i allsköns röda och vita plagg. På svansen klistrade jag dit en flagga som det stod "Henry" på. Det var en smärtsam rakning av den svansen för att återställa den till hyfsat normalt skick. Den gnydde och skällde på mig bra länge efter det. Nu ser den misstänksamt på mig igen. Jag var ute häromdagen och viftade med en halsduk.Då gnydde den till och löpte iväg med en fart som Usain Bolt skulle varit avundsjuk på.
FA-cup-finalen närmar sig och nu gäller det att alla Gunners-grejor är med.- Finns framme. Är redo. Jag drack kaffe ur min personliga Gunnersmugg denna morgon. Hemma. Framför mig står min Gunners-mugg från 1996. "Arsenal - Highbury" står fint inskrivet på muggen. Det gamla klubbmärket skiner bakom denna skrift. Min datormus vilar på en musmatta med bilden av Michael Thomas som lyfter bollen över en flaxande Grobbelaar. Mitt namnkort på jobbet vilar i en Arsenal-halskedja och min telefon har ett Arsenal-case. Min minste son sover i Arsenallakan, min äldste son går till skolan i en Arsenal-Vindjacka. Min dotter och minste son har Arsenal-gymnastikpåsar. Själv tränar jag i en Arsenal-Sweatshirt och min vårjacka är extra inhandlad på the Armoury. Barnen har penn-skrin med Arsenal-logga och min minste son har en stor Arsenal-flagga på väggen. Mina tånaglar är målade i rött och vitt.
Sjuk? Manisk? Sisådär.
Laddad inför finalen. Till tänderna. Den 17 Maj kommer farande som ett franskt TGV mot oss. I 300 knyck. Men med hopp om en ny tid och om att äntligen bryta en nio-årig förbannelse.
Fem dagar kvar. Nu närmar det sig.
