Falkens Funderingar 11 Maj 2022 - Tankar inför ett North London Derby
Jag har varit i Spurs supportershop.
En gång i tiden var vui - ett kompisgäng - och såg Arsenal-Sunderland på Highbury och en av kompisarna - Spursare - ville prompt att vi skulle besöka Spurs Supportershop. Det var intressant. Mest fascinerande var att det faktiskt var någon annan i shopen som verkade vilja handla något. På den tiden tillverkade klubben mest DVD-skivor kring värdefulla matcher. Vad jag minns var pokalskåpet tomt då som nu och det satt någon äldre man i ett hörn och mumlade något om Bill Nicholson och 1961. Det var då.
Om jag skulle åka tillbaka nu- vilket jag inte gör- så ser det ungefär likadant ut misstänker jag. Ett mummel om Bill Nicholson, några DVD-skivor och ett tomt skåp.
Det lär fortsätta så. Har Tottenham något bättre på gång? Nja, visserligen har Antonio Conte - mellan sina krumsprång, makalösa glädje och gestikuleringar - fått ordning på laget hyfsat och när vi nu står inför kampen om den åtråvärda fjärde- eller tredjeplatsen i ligan,så finns det säkerligen viss förhoppning hos kusinerna från landet i norra London. 1-1 mot Liverpool var starkt, det medges och jag hoppades på oavgjort inför matchen. När Liverpool mötte Spurs i Champions League-finalen, så hoppades jag på dubbeldiskning. Kanske finns den matchen på DVD, jag vet inte. Inte så intresserad heller. Såg inte eländet. Vägrade. Ville inte. Orkade inte. Var mest barnsligt förbannad.
Imorgon på nya arenan möts Spurs-Gunners i den viktigaste matchen de senaste fyra åren för Arsenal. Seger för Gunners innebär Champions League och högst troligtvis inte för Tottenham. Mycket hänger ju på vad "the club formerly known as the Roman Empire" gör. Arsenal kommer från en svit av fyra raka segrar. Helt osannolikt egentligen. Efter tre förluster av det mest vedervärdiga slaget, så vände man på steken och slog Chelsea, United och West Ham innan Leeds avfärdades. Parallellt har Eddie Nketiah återfått ett sanslöst bra självförtroende, Takehiro Tomiyasu är tillbaka och Rob Holding var agerat perfekt under-study åt Ben White. Mohamed Elneny har spelat ett spel som gör att sfinxernas leenden inte slutar. Det som ger ännu mer förhoppning är att varken Saka, Ödegaard, Smith-Rowe eller Martinelli överträffat sig själva och här finns mer att hämta.
Det är klart att det växer horn på en Arsenal-supporter i norra London när man möter Tottenham. Jag kan förstå det. Är man född och uppvuxen med hatet så finns det. Personligen känner jag varken förakt eller hat gentemot Spurs. Har aldrig förstått det egentligen. Jag förstår mig inte på hat inom idrott. Det hör helt enkelt inte hit. Det enda lag jag alltid vill skall förlora i England är Liverpool. Har aldrig gratuerat dem till något. En avskyvärd klubb.
Tottenham har många bra saker. Deras absolut främsta är att de historiskt alltid varit sämre än Arsenal och varit tacksamma att berätta det för. En annan av deras goda egenskaper är att de lämnade över Sol Campbell till Arsenal så att han äntligen kunde få vinna något. En tredje bra sak med Spurs är att man aldrig behöver vara orolig för att se dem lyfta en pokal. Så visst har de en hel del unika egenskaper, som gör dem bra.
Imorgon möter Arsenal sina närmaste grannar och det kommer att koka längs Seven Sisters Road och High Road. Vi önskar våra grannar en trevlig kväll och inser att det kommer att vara jobbigt för dem att se en triumferande rödvit armé knalla tillbaka söderut.
