Falkens Funderingar 16 September 2021: Om själavård och ikonstatus
Jag minns när jag gick utanför Emirates Stadium inför en match och passerade en av dessa stånd med T-Shirts, halsdukar, krimskrams och tröjor. En av de pirat.kopierade tröjorna som sålde allra mest då var alla motiv med Jack Wilshere. Det var "Jack the Lad", det var "King Jack" och allt vad som stod. Jack Wilshere gjorde debut i Arsenal som 16-åring och sågs tidigt som en av brittisk fotbolls allra mest lovande spelare. Snabbt fram i A-laget och en spelare som med sitt uttryckssätt, sin bollbehandling, sitt Arsenal Through-and-Through snabbt fick en ikonstatus och sågs som ett riktigt affischnamn i klubben. Två FA-cuper senare och märkt av skador, ett par misslöyckade försök att ta upp karriären igen, så söker han med ljus och lykta efter en väg i livet. Han var i West Ham och Bournemouth, försökte sig till italienska ligan, men fick inget arbetstillstånd. Nu vill han bara spela fotboll och få en nystart.
Det gör mig glad i själen när jag får information om att Artéta välkomnar honom till träningen med öppen faman, att han verkar ha startat upp träningen och det är ett leende på läpparna. Jack Wilshere tillbaka på London Colney är som en julklapp för mig. Få spelare under de senaste 15 åren har berört mig så mycket som denne gosse-född 1992- och om det är någon i klubben som har ikoniserad status och som vi behöver värna om så är det just denne gosse, som gjort så mycket för klubben och som har oss så nära hjärtat.
Jag inser att det inte kommer att bli ett nytt kontrakt för Wilshere hos Arsenal, men att han får utnyttja klubben som språngbräda till en ny karriär är själavård och omhändertagande som jag älskar. Jack the Lad återuppstår och även fast hans son Archie's kompisar kallar honom för Jack Wheelchair, så finns det mycket kraft och kunnande kvar i denna fantastiska gosse från Hertfordshire, så Rock on Jack Wilshere.
