Falkens Funderingar 19 Januari 2021 - om att ta adjö av ett geni
"When a great genius appears in the world you may know him by this sign; that the dunces are all in confederacy against him."
Jonathan Swift skrev detta för väldigt länge sedan och jag kan inte undvika att tänka på det när jag tänker på Mesut Özil, Arsenals egent och ett av vår tids största genier. Missförstådd? Utsorterad? Lat? Självisk? Svårjobbad?
Orden har haglat kring den Gelsenkirchen-födde turk-tysken, som upprör så mycket och som skapar så många känslor hos fans, spelare, tränare och media. För mig är Mesut Özil ett geni. En av Arsenals bästa spelare- om inte den allra bästa - under 2010-talet och det är tragiskt att se hur han sorterades ut från klubben på ett sätt som är svårt att förstå. Var det politiskt? Var det för att han vägrade sänka sin lön eller var det rent fotbollsmässigt? Spekulationerna är i full gång.
Arsenals historia med genier är brokig. Det har väldigt ofta dykt upp spelare med det lilla extra i klubben och ibland har det varit en kärlekshistoria, ibland inte. För nyfrälsta Arsenal-fans kommer förhoppningsvis Emile Smith-Rowe att dyrkas. Möjligen ges han nummer tio nästa säsong, när Özil har lämnat klubben. Croydon-gossen har ett enormt register med målfarlighet, passningar, att hitta luckor, att se spelsekvenser och enorm löpkapacitet. Verkligen något att lyfta fram för framtiden. På det sättet är han en modern Cesc Fábregas, som när han lyftes fram av Wenger som 16åring var något enastående. Han ledde Arsenal som 19åring och passade Wengers post-Invincibles alldeles ypperligt. Han fick fri lejd på mitten, lekte inledningsvis med Henry och Pires och sedermera mer van Persie, Rosicky, Hleb. Tyvärr var vinnarmentaliteten i Gunners reducerad under hans år och han vann ingenting med Gunners under sin tid vid taktpinnen. Men när man sder Smith-Rowe så ser man mycket av Fábregas i sitt sätt att värdera spelsekvenser, slå passningar och löpstyrka.
Om man skall hitta en Mesut Özil-kopia så får man krypa tillbaka till 70-talet och veckla ut Liam Brady. Den irländske superstjärnan lämnade Arsebal för Juventus efter sex-sju år, men sågs av många som den absolut bäste kreative mittfältaren i ligan på 70-talet. Makalöst begåvad med en superfin vänsterfot, som smekte bollarna fram till SuperMac, Stapleton, Sunderland, Rix och allt vad de hette. Fast Brady var inte heller missförstådd, utan erkänt riktigt bra och lämnade Gunners- precis som Fábregas- för att söka lyckan i en annan storklubb.
Vill man åt ett missförstådda genier, så får man nog lyfta fram serben Vladimir Petrovic eller George Eastham. För många- två spelare som ingen hört talas om. För mig - två stycken fantastiska spelare sm aldrig lyckades i klubben, men som hade en enorm potential. Petrovic värvades från Röda Stjärnan 1982. Han kom som en av Jugoslaviens allra bästa spelare och hade hjälpt Röda Stjärnan till stora framgpngar och en UEFA-Cup-final. Under en hätsk säsong som täcktes av skador var han dock med och hjälpte Arsebnal till tvp cupsemifinaler i de inhemska cuperna innan han lämnade klubben., En lysande "playmaker", som var expert på frisparkar och satte precisa passningar. Missförstådd? Möjligen. Men primärt misslyckad för att han kom till klubben i en nedgångsfas och i en fas när stjärnorna flydde. George Eastham? Ja, en av 60-talets stora spelare när det gällde spelsinne, speluppfattning och passningar. Många av hans samtida spelare - McLintock, Alan Ball med flera - säger att han var den bäste passningsläggare de sett. "The guy with the Midas Touch". Han spelade vänsterinner på den tiden och var en mästare på att hitta rätt med passningar i rätt läge. Han gjorde sex år hos Arsenal. Vann VM-guld med England under tiden, men spelade i ett Billy Wright-styrt Arsenal som inte vann en titel, inte var i närheten av det och som låg långt ned i tabellen.Ett missförstått geni? Ja i någon mån. Han lämnade klubben på tok för tidigt i alla fall.
Vill man sedan lyfta riktigt stor spelgenier, så får man nog ta fram Dennis Bergkamp och dennes nästan tio år i klubben eller den mäktige Alex James från 30-talet, eller den kortlivande med ack så framgångsrike Joe Mercer på 40-50-talet och Charlie Buchan på 20-talet. Det var spelare vars genialitet var befäst, aldrig ifrågasatt och de genererade publikmassor, titlar och glädje.
Hur kommer Mesut Özil att minnas? Jag tror och hoppas att man kommer att minnas hans genialitet, hans assistrekord, hans fantastiska sätt att se en passningsöppning som inte fanns och hans tre FA-cup-triumfer, där han var mycket delaktig. För mig går han in i historien som ett stort spelgeni, men som Jonathan Swift skrev,"When a great genius appears in the world you may know him by this sign; that the dunces are all in confederacy against him.".. så lämnar han tyvärr Arsenal lätt skamfilad.
Tack för allt godis och genalitet Mesut Özil.
