Falkens funderingar 24 Augusti 2017 - Om en viss ryss
Ryssen.
Sällan har jag varit så glad över en transfer som när Andrei Arshavin skrev på för Arsenal.
En transfersaga som häll på hela vintern 2008 och som i Februari 2009 slutade med att han tog över Sol Campbells tröja. Nummer 23 - Arshavin.
Jag var själaglad. Efter att ha följt ryssen springa sönder svenskarna i EM 2008 och sett honom i Zenit St petersburg, så var han - i mina ögon - fullkomligt gjord för att spela i Gunners. Låg tyngdpunkt, snabb i fötterna, tankarna, bra på passningar och skott och löpvillig. Jag påmindes om vad man sade när bröderna Sedin skrev på för Vancouver Canucks en gång i tiden. "They were placed on earth to play icehockey". För mig var ryssen "placed in the world to play for Arsenal.". Så jäkla bra tyckte jag att denna värvning var. När jag idag ser tillbaka på hans fyra år i klubben så småler jag, blir lätt besviken på Wenger för hans oförmåga att spela honom rätt i laget, men också med ett stort leende när man tänker på 4-4-matchen mot Liverpool på Anfield.
Arshavins stora negativa aspekt var hans hemma-jobb. Hans defensiva egenskaper fanns inte och var i princip obefintliga. När han spelade i ryska landslaget och i St Petersburg så behövdes dessa inte. Det var helt enkelt inte hans uppgift att jaga en motståndare ned till egen kortlinje och täcka skott i försvaret. Det ingick inte i hans utbildning helt enkelt. Den äppelkindade ryssen skulle ligga på rulle i det offensiva spelet, ta emot boll, kortpassa till medspelare och gå på attack. Det var hans roll och den fick han inte i Gunners, då Wenger prompt skulle stoppa ut honom på en kant. Det funkade sällan och ryssen måste ha vantrivits. Som tekniker och offensivt lagd spelare var han fenomenal. Tyckte i alla fall jag.
Hans absoluta "prime-time" i Gunners kom redan 21 April 2009, då han ägde Anfield.
En fullkomligt fantastisk match. Den hade allt. Allt. Möjligtvis med undantag för dansande björnar och Lisebergskaninen.
Jag skall inte orera för mycket om detta spektakel utan lägger helt sonika in det bästa av det mesta nedanstående, så får ni ta fram en Trocadero och lite salta pinnar. Jag skrev igår om Charlie Nicholas som en av mina första riktiga tidiga idoler. En spelare som revolutionerade klubben utan att han visste om det. När Wenger gjorde om laget från 1996 och framåt så exploderade laget med stjärnor och kultfigurer. Bergkamp, henry, Vieira, Adams med flera. När dessa försvann och man hade svårt att knyta till sig stora hjältar, så dök Arshavin upp som en vårdkase på ett berg. Han var för mig en av de spelare jag verkligen önskade allt gott för. Lukas Podolski var en annan. Båda tyvärr helt mal-placerade av Wenger i laguppställningen och tyvärr hade båda defensiva problem i ett Gunners-spel. Arshavins höjdpunkt var 4-4-matchen mot Liverpool. Hans fjärde mål då han löper 300 meter upp mot straffområdet och dundrar in den är för mig ett klassiskt mål och bland de absolut snyggaste Gunnersmålen jag någonsin sett. Att sitta i soffan och se detta var en religiös upplevelse. Redan när kontringen kom, så började man ställa sig upp och när sedan ryssen löpte hela vägen så var man med och skriket kom från halsen och upp över gomseglet och träffade taket när bollen satt i nätet. "What-a-goal"!
I helgen är ryssen inte med. Kan man teleportera honom från Ryssland? Han skulle säkert göra fyra igen.
Tills dess. Njut av matchen nedan.
