Falkens Funderingar 24 September 2021: Om ett NLD
En hektisk helg väntar.
Jag stod hela kvällen igår och ställde upp stolar, bord, porslin, servetter och bestick. Min äldste son fyller 25 år och det skall firas naturligtvis. han vet inte det ännu, men Chippendales är på gång. Fast från den lokala PRO-föreningen. Dans med käppar och hörapparater tror jag på. Han kommer också bli förvånad när vi återinför den klassiska Western-traditionen med att rulla in folk i tjära och fjädrar. Då håller han ändå på Arsenal. Alla mina barn - tre - är dedikerade Arsenal-supportrar och det speglas på olika sätt. Jag har vid olika tillfällen släpat med dem på matcher. Äldste sonen och jag har sett ett par och jag såg Arsenal-Middlesbrough med mina två yngsta. Det var ett äventyr. För många ett klassiskt Photo-Shoot när tre stycken kommer med "FALK" på ryggen. 2013 minns jag- då var hela familjen - sambo och tre barn - med mig i London. Vi landade efter två veckor i Florida. "Vad skall vi göra i London under dagen?"..jag tittade förvånad på dem. Vi klev av i Paddington, åt en pasta och sedan bar det av ut med blåa linjen- ja vi hittade den någonstans - ut till Arsenal. En fullkomlig explosion i mitt inre att ha hela familjen vid arenan. Några år senare var sambon och de två yngsta med ut till arenan och då gick vi en rundtur på arenan. Min tredje. Det var samma sommar som Unai Emery skulle ansluta och överallt stod det "Welcome Unai".
Norra London. Detta kära ruffliga och härliga norra London.
Nu bjuds det upp till fest i helgen. North London Derby står för dörren. Det klassas som ett av de mest kraftfulla och mest intensiva derbyna i världen. Nja, det kanske var det. Jag har svårt att se det idag. I alla fall på Emirates Stadium, som är en helt sagolik arena, men där stämningen sällan infinner sig. Men matchen är viktig. Väldigt så. Gunners på uppgång- Spurs som vanligt på nedgång och verkar alltid vara i någon form av tyngdlöst tillstånd. Det måste vara jobbigt att vara Spurs-supporter. Man vet att det förr eller senare inte kommer att gå vägen ändå. De började ju bra detta år. Höll kvar gamle goonern Kane, vann tre raka med 1-0 och låg i toppen. Sedan startade återtåget till mediokritetet igen. Stora förluster mot två kollegor från London och det gör matchen mot Gunners extra intressant. En tidig vattendelare och fingervisning.
Arsenal vs Tottenham är för mig en rätt normal match. Naturligtvis är det kul att slå Spurs och visa vem som regerar. Igen och igen. De senaste åren har Spurs haft förmånen att hamna före i serien och det har nog varit rättmätigt och kul för dem att få ställa en "fiktiv" trofé i det tomma skåpet. En "fiktiv" trofé är också en trofé. Jag har aldrig sett ett jättebehov av att rent gement tycka illa om Spurs. Tvärtom var de under ett 80-tal rätt trevliga att skåda med argentinarna, Waddle, Hoddle, Lineker, Gazza och halv-idioter som Roberts, Hughton, Hazard med flera. Att man på senare år anammat den klassiska derby-genen kommer mycket av att flera kompisar håller på Spurs och man under senare år börjat inse att det finns ett genuint hat mellan de två norra delarna av London och att historien lagen emellan är både het, otrevlig, spännande och fantastisk. Det är naturligtvis alltid kul att inse att Gunners har vunnit titlar och att Tottenham 1991 räknade in sin senaste större trofé. Det är vansinnigt kul att se hur Spurs försöker blanda sig med de större lagen, men misslyckas åter och åter igen. Samtidigt skall sägas att jag ger Spurs mina lyckönskningar när de möter lag som United, Chelsea, City och naturligtvis mot Liverpool. Alla lag skall slå Liverpool. Alla!. Grannarna från norra London har väl egentligen aldrig känts som en riktig konkurrent för Arsenal. De senaste åren absolut, men tidigare så har man vetat att de kan skapa ett bi-stick någon gång ibland, men att de alltid faller på eget grepp, spelar bort några resultat, missar i cupen och landar 7-8 i tabellen. Det har ju alltid varit så och det verkar sitta i väggarna.
Alltid roligast är att dra upp Sulzeer Campbell. Hjälten hos Spurs som blev Judas med hela världen.
Det finns bilder när han lyfter någon ligacup med Spurs och han var ju Spurs-through-and-through. En hjälte på WHL, men så sommaren 2001 hände det. Det gick rykten i London och kring London Colney att något stort var förestående. Sedan kommer Wenger gående över gräsmattan med Sol Campbell. Jamen, tjena moss.
"Sol" personifierade den känslan som nog många långvariga Spursare kände. "Jag måste lämna Spurs för att vinna något". Samma känsla kände säkerligen Clichy, Nasri och andra när de gick från Gunners. Robin van Persie i synnerhet. Sol Campbells resa är dock enastående. Han vinner en ligacup med Spurs, joggar fem kilometer sydväst och sopar hem en dubbel och sedermera är del av det klassiska invincibles. En evig hjälte i Gunners och för evigt dömd att vandra i dödsdalen hos Spurs.
På söndag spelas NLD. Då skall slaget om norra London avgöras. En vattendelare. Gunners uppåt på samma pinnar som Spurs och på väg mot bättre tider eller blir det en klassisk retur nedåt i tabellregionerna och en kritiserad Arteta igen. Må bästa lag vinna. Typ.
