Falkens Funderingar 27 April 2023 - Om en mental härdsmälta i Manchester
Jag hade ju hoppats att få skriva en glädjande text. En text om hopp, om en fantastisk insats och ett revitaliserat Arsenal, som efter två miserable insatser mot West ham och Southampton, hade laddat batterier, fyllt kanonen med torrt krut och visat att ligatiteln fanns inom räckhåll. Jag hade ju hoppats det.Många fans hade hoppats och trott det. Även spelarna tror jag.
Tyvärr blev det nattsvart.
Kolsvart, beckmörkt och en fullkomligt miserabel kväll.
Jag hade inte suttit här och varit så genom-besviken om Arsenals rödvita hjältar hade klivit fram och givit ManCity en rejäl kamp. Det hade man ju faktiskt kunnat tro. Gunners är ju ändå ligaledare och har lett ligan under månader. Som fan och supporeter sedan barnsben måste jag ju begära det av laget i mitt hjärta. Att de faktiskt visar upp en jävla tåga och laganda för att bekänna färg. Det är ju ändå en match som kan vara vägvisande för en titelkamp. Det är bara fem matcher kvar efter detta för Gunners. Då måste man begära att Arsenal kliver fram och ger ManCity en match på Etihad.
4-1 till ManCity.
Det hade kunnat blivit 8-1. Arsenal var inte närvarande. Arsenal var utspelade. Arsenal var i en enda stor röra av kollaps, okunnighet, taktiklöshet och oförmåga. ManCity var bra. De var påkopplade och uppspända som fjädrar - redo att visa vart ligatiteln skall i år. ManCity ville vinna matchen. Pep ville visa sin lärjunge att han fortfarande är just det- lärjunge. Det var exakt vad som hände. De blåklädda dominerade från första boll-touchen och genom alla 100 minuter som matchen pågick. Det var bitvis pinsamt att se hur enkelt ManCity tog sig ur press-spelet, spelade loss sina spelare, skapade målchanser och utnyttjade luckorna i Arsenal.
Mest besviken är jag på insatsen.
Hur kan man åka till Manchester och inte vilja spela fotboll? Hur kan man åka till en seriefinal och vara rädda som barn som skall börja första klass på skolan, som ungdomar som skall ge sig in i lustens tecken? Jag förstår det inte. Vi pratar professionella spelare. Spelare som spelat VM, finaler och vunnit ligor. Hur kan man inte ta matchen när det så väl behövs? Det undgår mitt förstånd. Det finns ett uttryck om Tottenham som kallas "Spursy" som handlart om att inte leva upp till sin potential och det kanske inte riktigt hänger ihop med detta Gunners, men principen finns där. Att man blir besviken över en insats när det som mest gäller. Att inte kavla upp ärmarna och ge det en chans. Vi såg det mot Sporting Lissabon i cupen tidigare i år, vi såg det mot West ham och Southampton. Är det en mental fråga? Behövs mental vägledning?
Analysen är naturligtvis långt ifrån färdig. Ligan är långt ifrån färdig heller även fast ManCity just nu har ett rejält försprång. Men mycket har hänt genom åren i olika ligor. Man minns Bayer Leverkusens debacle i början av seklet exempelvis. Bayer Neverkusen som de kallades. Händer det ManCity? Jo, det kan det göra, men samtidigt måste Gunners vinna igen och jag ser det inte hända. Det gör mig innerligt ledsen och bedrövad.
Men vi kommer igen.
Det har vi alltid gjort.
Ödegaard om debaclet mot City
