Falkens Funderingar 30 November 2020 - Om att titta in i avgrunden
Att sitta hemma en söndagskväll och se Gunners möta Wolves på ett folktomt Emirates och känna vemod, ängslan, förtvivlan och en längtan-bort; det är tragiskt. Det är inte så jag vill känna när jag sätter mig och ser mitt favoritlag. Jag har tio-talet tröjor hemma, jag har varit på plats i London tio-femtontal gånger, jag har gått Emirates Tour tre gånger, jag har skakat hand med Charlie George och Fredrik Ljungberg, jag har varit på Arsenal Musuem och fått en alldeles egen guidning i Arsenal Trophy Room på Highbury, jag har lidit, jag har kämpat, jag har älskat, hatat och haft de mest fantastiska och mest känslosamma ögonblicken i mitt liv med detta rödvita lag. Men att se dem nu. Att se detta Artetiska Arsenal prestera något så krampaktigt och illavarslande; det har jag nog inte sett under trettio år. Så jäkla illa är det.
Friedrich Nietzsche skrev "Whoever fights monsters should see to it that in the process he does not become a monster. And if you gaze long enough into an abyss, the abyss will gaze back into you."
Det värsta är att man knappt bryr sig längre. Jag kan nog ärligen säga att jag kanske inte sett de flesta matcherna de senaste åren. Ibland har det till och med gått en helg och jag undrat hur det gått. Undert Corona-pandemin har jag nog sett det mesta. Jag gladde mig naturligtvis oerhört över FA-cup-vinsten och quasi-segern i Community Shield, men att se dem gå från topp till bollen på så kort tid är dramatiskt och ledsamt. Det värsta är nog att jag inte ser vägen framåt. Arteta pratar om att han behöver ett par värvningsfönster för att få till laget. Kan man verkligen gå ut och säga så? Hela laget är fullt av landslagsmän från olika länder och engelska juniorlandslagsmän. Han har fullkomligt misslyckats med att få ut det bästa ur Willian, Lacazette, Tierney, Dani Ceballos och nu Aubameyang. Det kan inte vara guds mening att vänta in värvningsfönster. Finns den tiden? Just nu känenr jag att det Gunners som jag alltid kommer att älska- ramlar isär i bitar. Långsamt försvinner glädjen hos spelarna. Man ser inga glädjesprudlande gester läångre från Lacazette, Aubameyang eller David Luiz. Eddie Nketiah måste undra vad som sker i klubben och Reiss Nelson, som gjorde en pang-match mot Molde, ges återigen 20 minuter. Balogun förhandlar man med vid sidan av. Han bevakar ju naturligtvis laget. Vad ser han? En anfallsstrategi som är obefintlig; en Aubameyang som inte gjort mål sedan Fulham på ett vettigt sätt, en Lacazette som är helt vilse och en Nketiah som inte får speltid. Hur skall Balogun, som ändå är 19, få speltid? Nytt kontrakt och lån, som alla andra?
Detta är just nu ett avgrundsdjupt hål av misstag, håglöshet och funderingar. Tar fallet snart slut eller blir det som i nietzsches fall; till slut uppslukas du av avgrunden och du blir ett med det?
