Falkens funderingar - 4 April 2014 - Om behovet av trendbrott
Ibland behöver man ett skönt trendbrott.
Som att raka en cirkel på ryggen. Som att böja ett verb fel. Med flit. Som att göra en svanktatuering. Eller i Arsenals fall..hitta ut ur en spiral, som varit irriterande nedåtgående.
Mycket såg bra ut för någon månad sedan. På många fronter.
- Ligan leddes
- Vi var kvar i Champions league
- Vi var kvar i FA-Cupen
- Skadorna var inte extrema
- Juniorlaget var kvar i UEFA Youth Cup
- U21 var kvar i U21 Premier League Cup
- U18-laget var kvar i FA YOuth CUp
- Damlaget var kvar i UEFA Champions League for Women
- Spelet såg samtidigt väldigt inspirerande, snabbt, finessrikt och avgörande ut.
4 April 2014. Vi kan i princip ta bort rubbet ovanför. FA-cuperna är fortfarande kvar, men resten har åkt ut med avloppsvattnet. Borta är tankar om ligatitel och diskussioner om "det nya Arsenal", som en titelutmanare, som ett lag som kan utmana Chelsea och ManCity. Vi slåss om en fjärdeplats - som vi alltid brukar göra tydligen och skadehelvetet har legat som en stor tung valross över Emirates Stadium. 0-6 mot Chelsea var ännu mer bottennapp än det katastrofala mötet mot Liverpool och matchen mot Bayern München var avgjord när Özil brände straffen.
Nej, det är dags att lyfta sig. Det är dags att ta tag i avslutningen av säsongen och jag ser fram emot en glödande avslutning. Med bara segrar. Bara segrar. It's time to kick ass!.
Matchen mot City visade upp en gryende morgon med en spelsugen Cazorla och Rosicky centralt. Arteta och Flamini gör alltid ett mycket bra jobb centralt. I alla fall på hemmaplan när de möter lag som City, Chelsea etc. På bortaplan spelas det någon form av alibispel, som möjligtvis hör hemma i Little League eller på White Hart Lane.
Nu väntar Everton, Wigan och West Ham. Parallellt skall juniorlaget möta Chelsea i ett dubbelmöte i FA Youth Cup. Inte för att jag bryr mig så där särdeles om junisarna, men visst hade det varit trevligt att gnida in tigerbalsam i kallingarna på ett Mourinho-lag och lämna dem skrikandes/kliandes i rännstenen? Men Everton på bortaplan och sedan Wigan i FA-cupen.
Om det är någon gång som Wenger behöver ställa sig upp och göra en brandtal liknande Russel Crowe i Gladiator, Al Pacino i "Any Given Sunday" eller Jonathan Lejonhjärta i "Bröderna Lejonhjärta", så är det nu. Ställer han sig upp i omklädningsrummet på en klassisk omkullvält drickaback, sliter ut Oxlade-Chamberlain ur duschen, tar frisyrgelén från Giroud och pomadan från Arteta och ropar "Friends and Quatropeds, let's do this" och spänner blicken i dem. En fransk blick med glöd. Vermaelens belgiska blick glöder. Sczeszny ser taggad ut och Mertesackers tyska brütning hörs stenhårt över omklädningsrummet "Yezz". Det är dags att ta tag i detta nu och göra denna säsong till en episk och minnesvärd säsong. Vi vill sluta höra "Ni har inte vunnit något sedan kriget"...
Ramsey och Monreal verkar vara åter i truppen, vilket är glädjande. Ramsey har varit saknad. Mycket. Hans löpningar och lungor har behövts. Sedan säger Wenger att Diaby är på väg tillbaka. Jaja. Han sträcker sig på väg till duschen.
Vi behöver ett trendbrott och vi behöver ta avstamp mot en kraftfull avslutning som tar oss till FA-cup.seger och en säker Champions League-plats. Ser man det krasst, så är det fem poäng upp till Chelsea och jobbiga sju upp till LIverpool. Mycket att plocka igen, men Vinner Gunners sina sex avslutande matcher, så kan man nog stöka till rejält däruppe. Låtom oss sikta in oss på 8 raka segrar och som bonus så lyfter junisarna FA Youth Cup. Syns vi på barrikaderna? Det är jag som har Arsenaltröja.
