Farväl Emile Smith-Rowe
Det borde nästan vara omöjligt att bli unisont älskad av en hel supportergrupp redan som tjugoåring. Särskilt i dessa tider. Framförallt när supportergruppen i fråga innehåller miljoner och åter miljoner människor ifrån alla världens hörn. Ändå var det faktiskt precis det som Emile Smith-Rowe lyckades med. Idag förlorade Arsenal honom men i förlängningen tror jag faktiskt att alla vann. Även om det inte känns så just nu.
Emile Smith-Rowe växte upp i Croydon utanför London och anslöt till Arsenals akademi som nioåring. Han utmärkte sig tidigt inom Hale End och som femtonåring fick han debutera för det engelska U16-landslaget. Två år senare var han en del av det landslag som vann U17-VM. I september 2018 fick han även som artonåring göra seniordebut för Arsenal i Europa League mot Vorskla Poltava. Smith-Rowe gjorde tre mål på blott sex matcher under sin debuthöst och annonserade sig på den internationella fotbollsscenen som en spelare med en lysande framtid. I januari samma säsong lånades han ut till tyska RB Leipzig men här fick vi dessvärre för första gången stifta bekantskap med den andra sidan av Smith-Rowe. Den ständigt skadedrabbade sidan. Det blev endast tre framträdanden i Tyskland och efter en efterföljande höst med sparsamt med speltid i Arsenal skickades han åter ut på lån av nyanställde huvudtränaren Mikel Arteta. Den här sejouren gick till Championchip och Huddersfield Town. Den här gången höll kroppen bättre och han visade glimtar av sin enorma potential under sitt halvår i västra Yorkshire.
Nästa säsong var Smith-Rowe redo att visa vad han gick för på den största scenen men han behövde återigen vänta på sin chans. Den 26 december 2020 var Arsenal i allmänhet och Arteta i synnerhet under enorm press. Laget gick fullständigt på knäna och sjönk som en tegelsten genom tabellen. Chelsea väntade på hemmaplan och Arteta hängde löst. Han behövde ett resultat. Situationen krävde att han provade någonting annorlunda. Smith-Rowe hade på nytt haft skadebekymmer under hösten men var nu återställd och hade imponerat i Europa League. Arteta valde äntligen att starta honom som offensiv mittfältare istället för den fullständigt hopplösa Willian. Smith-Rowe gick in och var allt det som Arsenal hade saknat. Kreativ, orädd och effektiv. Arsenal vann övertygande och poängen var i sig nödvändiga men inte avgörande. Det viktigaste var att det plötsligt fanns hopp och energi i laget igen. En färdväg och framförallt en färdvisare.
Smith-Rowe var i elvan för att stanna och blev tillsammans med bästa kompisen Bukayo Saka, Gabriel Martinelli samt nytillskottet Martin Ödegaard hjärtstartare för hela projektet. I det här läget var nog Smith-Rowe faktiskt den främste katalysatorn. Han blev omslagspojken för framåtrörelsen med sina neddragna strumpor, svarta skor och låga tyngdpunkt. Han flöt fram mellan lagdelarna och spelade fotboll som om han lirade med polarna i parken. Som om han hade anlänt till oss ifrån en annan tid. Vi föll handlöst. Vi kunde helt enkelt inte värja oss. Vi var unisont förälskade och ville bara ha mer. Den efterföljande sommaren skrev Smith-Rowe på ett nytt femårigt avtal med Arsenal och belönades dessutom med att få ta över tröjnummer tio. Smith-Rowe sken som solen i Dennis Bergkamps tröja och pratade om hur han såg sig själv stanna i klubben karriären igenom. Ord som vi hade hört från andra spelare tidigare men som vi önskade att de skulle förverkligas den här gången.
Fortsättningen började bra. Den började till och med riktigt bra. Smith-Rowe gjorde tio ligamål under den efterföljande säsongen och Emirates Stadium sjöng med en röst om Hale Ends stora söner. Here we go, Saka and Emile Smith-Rowe studsade mellan tegelväggarna från Highbury Hill till Finsbury Park. Speltiden sinade visserligen under våren men målen fortsatte att ramla in. Han var alltjämt på stadig kurs mot den rödvita evigheten. Tills han plötsligt inte var det längre. Skadorna kom med tätare mellanrum. De tog längre tid att läka. Han spelade ibland men fick aldrig någon kontinuitet. Samtidigt utvecklades laget runt honom i en rasande fart och gick ifrån att vara en utmanare om Europaplatserna till ett av Europas bästa lag. Nya lagkaptenen Martin Ödegaard hade växt ut till lagets såväl hjärta som hjärna. Bukayo Saka och Martinelli fortsatte sina respektive resor mot stratosfären. Segertåget bara rullade på men kvar på perrongen stod Smith-Rowe. Fast förankrad i periferin. Han försökte ta sig tillbaka in i värmen. Hoppades fortfarande och vi hoppades lika mycket. Kanske ännu mer. Han såväl som vi hoppades dessvärre förgäves. Sagan om Emile och Arsenal skulle aldrig få det slut som vi alla hade önskat.
Under de senaste två säsongerna har det blivit ynka 33 framträdanden, många av dessa som inhoppare, i Arsenal och inte ett enda mål för Smith-Rowe. Det är givetvis inte en hållbar situation för en så pass begåvad spelare. Han har just fyllt tjugofyra år och behöver speltid. Han måste tyvärr lämna hemmet nu. Komma bort och börja om. Han såväl som vi vet att det är sant men önskar att det inte behövde vara så. Fulham får en fullständigt förträfflig fotbollsspelare. Arsenal får en väldig massa pengar för någon som mest pendlat mellan rehabiliteringen och bänken de senaste två spelåren. Smith-Rowe får en chans att flytta över floden och sparka igång sin falnande karriär igen. Askan är den bästa jorden och alla vinner. Även om det verkligen inte känns så just idag. Imorgon kanske det känns lite bättre men i väntan på det minns vi värmen från igår. Vi minns allt fint som vi faktiskt fick tillsammans istället för att gräva ned oss i tankar på det ännu finare som vi alla önskar att vi istället hade fått. Vi försöker åtminstone.
Here we go.. Farväl Emile Smith-Rowe!
Höjdpunkter: Emile Smith Rowe i Arsenal
