Framsteg, i väntan på framgång
Bokslutet är nära nu. Inte för den här spelargruppen. Inte för den här tränarstaben. Förmodligen inte heller för den här sportsliga ledningen. Såväl klubben som truppen kommer med största sannolikhet att se snarlik ut även när sommar blir höst. Bokslutet gäller säsongen men vilka slutsatser ska egentligen skrivas?
Inför säsongen trodde få att Arsenal hade någon realistisk chans att utmana om Champions League-placeringarna. Efter tre spelade omgångar och tre nederlag trodde ingen, absolut ingen, att det var aktuellt. I september låg Arsenal sist i ligan och inget lag i Premier Leagues historia har kvalificerat sig för spel i Europas finrum utifrån de förutsättningarna.
Den brittiska pressen tävlade om vilka som kunde formulera de mest dystopiska rubrikerna om hur fantastiskt urusel denna Arsenal-upplaga var. Spelarna saknade såväl kvalitet som karaktär för att ens kandidera för en position på tabellens övre halva. Mikel Arteta var en fullständig tränarbluff vars dagar redan var räknade. Sportchefen Edu hade genomfört ett allt för dyrt och helt planlöst transferfönster som inte hade förstärkt truppen överhuvudtaget. Det skrockades gott om hur Arsenal ens skulle mäkta med att undvika nedflyttning till våren.
Det var en våg av populistisk sensationsjournalistik som sköljde över oss. En agenda-styrd medierapportering som vi nog försökte vifta bort men som åtminstone inte lämnade mig helt opåverkad. Hade de rätt? Var vi verkligen på stadig kurs mot avgrunden? Det är den här bakgrunden vi behöver ha i åtanke när vi gör vår utvärdering.
Missförstå mig inte. Jag är otroligt besviken över den här säsongsavslutningen. Mina förhoppningar hade hunnit utvecklats till förväntningar. Samma förväntningar som i september framstod som totalt världsfrånvända var plötsligt inte bara möjliga utan troliga att infrias. Laget hade gett sig själva så otroligt fina förutsättningar inför slutfasen och när allt rasar samman måste vi få vara rasande. Vi måste få vara bedrövade över en utebliven framgång men jag hoppas att vi, när besvikelsen har svalnat en aning, samtidigt kan se framstegen som gjorts såväl på som utanför planen.
Det här laget är, trotts sina uppenbara begränsningar, bättre än sina senasta förlagor. De är en talangfull och spännande men samtidigt tydligt ofärdig spelargrupp. De har, precis som många andra unga lag under utveckling, blandat och gett. Topparna och dalarna har avlöst varandra. Skillnaden den här säsongen är att varje dal inte har utlöst inbördeskrig inom supporterleden. Eftersom vi gemensamt faktiskt både tror på och tycker om de här spelarna.
Imorgon kommer Arsenal att sluta femma i tabellen (Så länge inte Spurs slår världsrekord i att vara Spurs). Det är så nuläget ser ut. För att orka fortsätta hoppas i nutid behöver, i vart fall jag, tecken och tendenser som får mig att tro på framtiden. Säsongens framsteg har hjälpt mig att förankra den tron. Det får duga. I väntan på framgång.
