Arsenal - Porto5 - 2
Fruktansvärd, värmande dödlighet
En europakväll som andas liv in i en ofta trött turnering.
Det var sju år sedan Arsenal senast spelade en åttondelsfinal, året var sen ytterligare åtta bakåt och 2009 då Arsenal senast vann en utslagsrunda i Champions League.
Med de förutsättningarna vilade en särskild tyngd över matchen ikväll, och det fanns på sina sätt lika många sidor till det här mötet som det gör ringar på Pepes två stubbar.
För de springer runt där än, 41 år gamla, och skyddar Porto, och de leder ett lag som nästan reinkarnerat Mourinhos lära och varenda svensks fördom om hur portugiser beter sig på en fotbollsplan.
Brentford skulle man använda som mall, berättade Ödegaard inför matchen, och lade till att tidsslösandet och filmningarna var det man behövde försöka hantera. West Ham, Newcastle, Fulham, Sheffield United - ingen av krossarna på de senaste matcherna var något att ta med sig, utan med förlusten färsk i minnet var respekten för uppgiften tydlig.
Domaren i fokus redan inför, med andra ord. Och så här, med sista förlängningskvarten kvar, så har han gjort en fullkomligen strålande insats i en tillställning som många andra gånger skulle ha urartat.
För det började ganska tidigt med portugisiska efterslängar, armbågar och markeringar. Arsenal som under åratal fallit för enkelt, och tjurat ihop över sådant här, stod upp märkbart mycket bättre än vi ofta gjort och det vi fick var därför en match såpass jämn, kampfylld och på sina sätt nervdarrande att jag inte riktigt minns senast jag kände så här över en av våra matcher.
Saka blev, som vanligt, hårt hållen men den där underliga fysiken han har där han liten och stadig ändå tar och söker dueller visade sig framgångsrik ute på sin kant.
Ödegaard hittade efter kvarten äntligen rätt efter nedstängningen i Portugal, och Portos stålhättade disciplin över hela planen ställde skyhöga krav på vår kaptens kreativitet.
Det kom aldrig riktigt, Porto utjämnade en pigg start och kvitterade ett tidigt Saka-läge då Raya fick rädda fint, och låsen nordportugiserna satte på varenda glugg vi försökte lirka oss till hade kunnat rinna ut i ordentlig frustration om det fått stå sig.
Det gjorde det inte.
I '41 hände det, som egentligen inte skulle kunna hända. Trossard bryter på kanten och spelar in till Ödegaard, norrmannen som stannar upp, vänder, vrider och väntar på överlappningen är en nivå av individuell briljans som skulle kunna påminna om Bergkamp om jag riktigt orkat med liknelsen, men såpass avgörande och svårt utförd är assisten till belgaren som likt ett manus tar emot bollen och avslutar lågt mellan benen på Pépe och invid bortre stolpen.
Efter en helt jämn halvlek, 55/45 om man så vill, och ett Porto som påmint om Atlético Madrid anno 2013/2014 (med tillhörande uppdaterad version av Diego Costa på topp i Eva Nilsson) så var jag förtrollad av Arsenal.
Igen.
Inte för att vi spelade bra - för vi var bra men inte väldigt - utan på grund av att nerven och tyngden i det som utspelade sig på planen så helt raderade allt annat och fick mig att leva med i varje inkast, närkamp och livsfarlig passning i backlinjen.
Porto, ett riktigt bra motstånd, mot favoriten som var vi. Inför andra halvlek fanns inget utom det förstnämnda kvar.
Förvånande nog öppnade den så upp sig något. Portos anfall ändrade karaktär, Eva Nilsson isolerades inte längre till heroiska singelbravader utan fick understöd och alternativ, samtidigt som det solida portugisiska blocket oundvikligen luckrades upp något men inte mer än vad en mejsel mot flintasten lyckas åverka.
Och mitt i allt detta stod Pépe och har inte åldrats. Han var 38 för tio år sedan, han är 41 idag, och han var förmodligen lika bäst på plan idag som han nog var turneringens bäste spelare under VM 2018.
Rensningen då han for in i stolpen i första halvlek kostade en nervskada på armbågen han aldrig riktigt blev av med, men hade du inte sett honom få en lika mild behandling som han en gång i tiden åsamkade Getafe så hade du inget märkt.
Med Declan Rice och Jorginhos mittfältsspel lika solitt som vanligt lutade planen ständigt åt bortamålet, det rann stundtals igenom och spelades framförallt runtom i portugisiska uppstick, men gravitationen behövde ingen bollinnehavsfördel.
Efter en svårbedömd situation som andades frispark då den hände lyckades Ödegaard tråckla in 2-0 i ett öppet mål medan målvakt och två bortabackar låg ner, firandet sprang han och gjorde ensam då han som ende spelare med ryggen till domaren inte rusat dit för att protestera mot frisparken som redan blåsts.
Bäst av alla såg kanske Arteta, han har en poäng i att den borde ha VAR:ats men med sina gester var varningen ofrånkomlig och rättvis.
Matchens stora händelse kan dock ha varit Gabriel Jesus inhopp i '83.
Diogo Costas innerlår räddar 2-0 på brasilianarens första touch i matchen, och från det fortsatte det brutala övertag pigga ben mot en slutsprungen högerback innebar. Det dröjde tre minuter innan Conceição satte in vattenplanen mot skogsbranden och bytte ut stackars Joao Mario mot en Jorge Sanchez.
Men energin Jesus kom in med spred sig.
Och med det sagt tickade det upp mot ofrånkomligheten som var att Porto rann igenom och avgjorde det här mötet på tilläggstid. Och det var inte långt borta, en, två, tre gånger sista tio.
Nej, jag är inte säker på att Arsenal var närmre avgörandet än Porto. Det lag Conceição skapat är ett överjävligt cupmotstånd av gammaldags mått, och det är nånting med de defensivt skickliga lagen som också är vana vid att vinna i ligaspelet som gör att de blir nåt särskilt att råka på.
Efter vad jag gissar var 25 frisparkar och sex skador var så 90 minuter till ända då Portos senaste skadade spelare bars ut på bår till en orkan av idiotiska busvisslingar.
En hotande belägring blev en faktisk sådan under första förlängningskvarten, Pépes offside-linje blev mindre dynamisk och vital och den furiösa pressen Porto kunnat sätta mattades av. Fysiken däremot, den rådde ingen trötthet på. Arsenal spelade runt, tacklades, pressades, och fick slita för varje rytm man som bäst näppeligen fick till. Några nästanlägen här, något mot Raya, och så var det bara en kvart kvar.
Pigg men ringrostig och svag hoppade Zinchenko in, Nketiah bytte av Trossard och på sitt sedvanliga jagande vis kom han till ytterst lite. Zinchenkos slarv ställde till det ett antal gånger, och det börjar bli tydligt varför han inte spelar mer, men mot ett Porto som levde på adrenalinet och förtvivlan nästanet ger skulle det defensiva aldrig riktigt straffas.
Straffläggningen hör till en av de västa nervdarren i modern tid.
Skulle jag vilja skriva, för hur vi tog oss an den var nästan provocerande i sig.
Mest betydde den viktiga första straffen av de alla för Ödegaard.
Lika lite som jag kunde se den gå in bombades den in.
Den välpolerade fasaden försvann för ett ögonblick då den välkammade fjordingen rusade ut mot publiken och vrålade, slog sig för klubbmärket och bara var för ett ögonblick i den match då han tillsammans med Pépe gjort en enorm kaptensinsats på det sätt som börjat fnysas åt (ska sånt som karaktär behövas har man ju inte ritat upp tillräckligt perfekta linjer i sitt spel).
Porto gjorde mål, Kai Havertz som såg ut som ett asplöv var omöjligt nog säker även han.
Porto missade, eller om Raya räddade, och upp klev Bukayo Saka med något av det sämsta jag sett i straffväg.
En så dålig ansats efter att ha väntat i tio sekunder, ett så onödigt spring på stället, och en stensäker inbombning av målvaktens högerhörn medan han som mest faller baklänges in i mål andades utöver själva faktumet att det blev mål en lika dålig straff som under EM-finalen för tre år sen.
Porto satte sin.
I ledning klev Declan Rice upp, och bombade in den utan pardon på en tidigt hoppande Costa i mål. Tyngden på Galenos axlar, mot visselorkanen Emirates lyckats träna upp under matchen, såg för mycket ut på förhand.
Rayas räddning var bra, och för första gången sedan Zlatan gjorde två mål på Emirates ska Arsenal spela kvartsfinal i Champions League.
Tankarna far helt enkelt dit, till den moderna historien. Och till Porto, vars insats och förtvivlan skänker en tyngd till avancemanget som en promenadseger över Leipizig och X nytt målrekord av Erling Haaland aldrig kan rendera.
Ikväll levde Champions League som turnering och jag imponeras mer av dödsskräcken ikväll än över alla våra 31 mål på sju matcher, länge leve dödligheten och tack för att vi får Champions League-leva vidare med dess påminnelse.
