Gästkrönika: Det är final och jag är 8 år igen
Det finns de som tycker att FA-cupen är en andra klassens titel. Att den saknar tyngd i när troféer ska vägas. Men för mig betyder lördagens final mot Chelsea allt och lite till. Så länge jag lever kommer kommer den där pokalen vara förknippad med ren kärlek. Och Liam Neeson i dålig peruk.
Jag växte upp mitt i centrala Göteborg. Alltså mitt i smeten på Kungsgatan. Frisk luft, och inte minst ytor för spontanfotboll var en bristvara. Hade jag tur så hände det att morsan gick med på att släppa ut mig på vår innergård, en asfalterad yta vars areal inte var mycket större än 4x4 Lucas Torreira. Där fick jag och min bästa vän Elias dribbla mellan torkställningar och rökande tanter bäst vi kunde.
Inte heller den lilla skolan på Grönsakstorget erbjöd några större områden att öva inlägg på. Asfaltsplanen som fanns inklämd mellan klätterställningar och gungor var dessutom alltid abonnerad av bandylirarna. Således var det kanske inte så konstigt att vi ungar aldrig snackade speciellt mycket om fotboll. Jag minns att jag ganska långt upp i åldrarna trodde att ”Gaisare” var ordet man använde för att beskriva högljudda unga män som vrålade i grupp. Det var nämligen det svaret jag en gång fått när jag frågat pappa vilka männen som marscherade i likadana kläder skrålandes för full hals över Brunnsparken var. ”Dom är Gaisare”.
Därför var det som om en helt ny värld öppnades upp för mig när jag som åttaåring flyttade med familjen ut till villaförorten Lerum. Den nya skolgården hade två fotbollsplaner! En av dem var till och med gräsbeklädd! Och allt mina nya klasskamrater ville veta om mig var om jag håll på Manchester United eller Arsenal. Detta var våren 2001 och på den tiden var det de två alternativen som fanns. Jag vet att jag brukade chansa när frågan dök upp, svarade säkert olika varje gång, ville väl mest passa in.
Men så en dag hände det. Det där magiska tillfället då besvärjelsen (eller förbannelsen?) träffar en. Som jag minns det satt jag i soffan en lördag, säkert hade jag någon form lösgodis i en påse framför mig (alltid inköpt för det exakta priset 10 kr, där låg taket som aldrig fick överskridas i familjen Oesterreich), jag satt väl otåligt och zappade på TV:n i väntan på något barnprogram. Men så av en slump dök en fotbollsmatch upp. Jag kände igen det ena lagets matchdräkt eftersom en kille i min klass hade ett likadant. Andra halvlek hade precis börjat. Minnet från de nästkommande 45 minuterna är nästan obehagligt starkt. Det stod 1-1 mellan Arsenal och Everton när jag slog på TV:n och när matchen var över hade mitt nya favoritlag vunnit med 4-1. På måndagen gick jag till skolan och berättade stolt för alla som orkade lyssna att jag höll på Arsenal.
Det är ingen överdrift att påstå att mitt liv förändrades drastiskt efter den dagen. Jag ägnade nätter åt att lägga upp strategier för att övertala mina föräldrar att skaffa ”Canal +” som jag förstått var den heliga gral där alla Arsenals matcher visades. När mina försök misslyckades spenderade jag istället helgerna med att uppdatera text-tv:s sida 336 för att hålla mig ajour med de senaste resultaten. Sedan väntade jag otåligt på Sportnytt där jag hoppades få se en skymt av den vackra rödvita tröjan. Ni som kan er historia vet att min min nyfunna laglojalitet inte hade kunnat tajmas bättre. Den enda smolken i bägaren var att jag fick följa stora delar av denna fantastiska säsong via text-tv tack vare min föräldrars ovilja att låta en åttaåring sköta familjens tv-abonnemang. Men så en vårdag 2002 slog blixten ned. På morgonen hade jag febrigt letat mig fram till sista sidan av del 3 i GP och det visade sig att mina böner blivit besvarade. TV4 skulle sända en Arsenal-match, och inte vilken som helst, vi skogs-tv-abonnenter hade förärats med självaste FA-cupfinalen!
Jag kände mig mer förväntansfull än ett barn på julafton. För första gången i mitt liv skulle jag få se 90 minuter av en äkta Arsenalmatch. Visst hade det hänt att jag lyckats snylta till mig en halvlek här och där när jag besökt vänner vars föräldrar verkade älska dem mer än vad mina gjorde mig. Men då hade det alltid varit något som stört. En ointresserad vän som hellre ville att vi skulle spela FIFA eller en mamma som tyckte att det var synd att vi satt inne när solen sken. Nu skulle inget få störa. Jag hade proklamerat att soffan var reserverad mellan 15:00 och 17:00. Jag minns att jag åt återhållsamt av min godispåse den dagen. Dels för att jag ville spara de godaste bitarna till högtidsstunden, men också för att ett illamående hade börjat smyga sig på (senare har jag förstått att detta var första gången jag kände den känsla som alltid infinner sig numera inför en viktig match). Jag slog på TV:n i god tid. Som jag minns det visades travresultat innan sändningen från Cardiff startade. Sedan började skådespelet. Skickligare skribenter än jag har beskrivit den match som sedan utspelade sig och ni har säkert era personliga minnen från den där vackra eftermiddagen 2002. Konstigt nog är mina minnen från själva matchen mycket grumligare än de från min inre känsloliv. Jag vet dock att jag hade brännsår på båda mina knän i en bra bit in i maj efter att ha gjort glidande målgester på familjens parkettgolv när Fredrik lämnat John Terry på arslet och skruvat in det avgörande målet. Det kändes som att hans mål var lika mycket mitt och som om jublet från läktarna både kom från mig och var tillägnat mig. Det var berusande, magiskt, fantastisk och jag var en del av det.
På kvällen visades Star Wars - Det mörka hotet och pappa spelade in filmen på VHS. Det finns ingen film jag sett om så många gånger eftersom nyhetssändningarna som avbröt filmer på den tiden visade både Parlour och Ljungbergs mål. Än idag får jag upp bilden i mitt huvud av hur Tony Adams och Patrick Viera gemensamt höjer pokalen när någon råkar nämna ”Qui-Gon-Jinn”.
På lördag tänker jag gå till mitt lokala Coop och köpa lösgodis för 10 kr. Sen tänker jag se om den objektivt sämsta av Star Wars-filmerna innan matchen börjar, i hopp om att de positiva minnena ska lugna mina nerver och stilla mitt illamående. Och när kvällen är slut hoppas jag av hela mitt hjärta att min sambo kommer att fråga mig varför jag har två stora brännsår på knäskålarna.
Michael Oesterreich
