Gästkrönika: Gamla vanor
Redaktionen får då och då in gästkrönikor till arsenalredaktionen@gmail.com med intressanta och välskrivna synpunkter. Har du en åsikt eller vinkel som du tycker inte har tagits upp eller som du vill beskriva? Skicka då ett mail med krönikan till ovanstående mail-adress! Dagens krönikör är Kim Evertsson som behandlar gamla vanor.
Gamla vanor
Inför den nu påbörjade säsongen så införskaffades ett Arsenal-magasin för att hitta den rätta sinnesstämningen under sommarens allra varmaste dagar. Magasinet hittade omgående sin plats vid de platser där det mörkaste av kaffe skulle intas och flyttades helt sonika runt om i hemmet för att göra det tillgängligt när andan föll på. Men det fanns ingen omedelbar dragningskraft till att öppna det. Den barnsliga nyfikenheten trädde aldrig fram. Hade den tidigare, självklara hängivenheten, tagit ny form och under en tid förändrats till att supporterskapet snarare kändes mer som en belastning än en tillgång? Hade det blivit dags för en själslig vandring för att finna klarhet i Arsenal-tillvaron?
När Arsenal stod som mästare efter FA-cupfinalen mot Chelsea på Wembley i våras var det som om Arsenal hade arbetet sig, sakta men säkert, till att få förlåtelse från åtminstone 57 % av sina allra mest hängivna fans efter den tunga Premier League-säsongen. Som så många gånger förut var det managern Arséne Wenger som fick klä skott för PL-debaclet och inom flertalet falanger ropades det väldigt högt efter hans avgång. Laget hade återigen misslyckats med att ta en ligatitel och därmed förlängt den deprimerande sviten till tretton långa år. Tretton år. Är det rimligt att fortfarande satsa på ett förhållande av den här digniteten? Det var en tid sedan
skönheten förtrollade mina ögon. Relationen är försämrad och den har falnat en aning. Men stundom höjs förhoppningarna och helt plötsligt har magasinet bläddrats igenom som en plågsam ritual inför återkommande besvikelser.
Säsongen inleddes med en rafflande match på Emirates mot Leicester och efter ett sent mål av Oliver Giroud stod det klart att premiären innebar tre poäng. Nyförvärvet Alexandre Lacazzette satte sitt första ligamål för klubben – en snabb start på avbetalningsplan av de dryga 530 miljoner som Arsenal betalade för fransmannen. Fräscha vindar och en underbar säsong på intågande. Dock kan vindarna snabbt vända, både här på den modesta östgötaslätten och i den vulgära fotbollsvärlden. När jag nu sitter och tittar ut genom höstens stängda transferfönster och med förlusterna mot Stoke och Liverpool, står det klart att det återigen blir en luguber säsong. Illusionen om att kunna konkurrera om titeln lever vidare i den sanna Wengerska andan, i en stundtals regressiv klubb som vägrar att följa den progressiva fotbollsmarknaden och med en ordentligt kantstött självbild. Vad är det klubben vill förmedla till lagets spelare och fansen?
Eftersom Wenger av gammal vana fortfarande är lagets manager (två nya år i kontraktet) och därmed också håller sin fasta, men ack så ömma hand, över laget och dess innehåll, så existerar fortfarande förlorar-auran. Dock ska det poängteras, oavsett hur dumdristig eller envis Wenger anses vara gällande laguttagningar eller värvningar, att det är sjukdomen bakom symptomen som måste botas. Det råder starka viljor bakom styrelserummets stängda dörrar. Hör man namnet Stan Kroenke uppstår starka kväljningar. Miljardären som i flertalet fall förgiftat de idrottslag han lagt vantarna på. Det kan inte vara framtiden att förlita sig på en vandrande katastrof som Kroenke förefaller sig att vara. Som affärsman har han onekligen svårt att se till att klubben hanterar spelares kontrakt och löner på ett vettigt sätt. Inköps- och försäljningsstrategierna är under all kritik.
Alex Oxlade-Chamberlain hoppade av skutan och simmade in till Klopp-land. Alexis Sanchez ville enligt uppgifter ta sina hundar och dra till Manchester. Nu ryktas det om osämja och spelare som inte längre vill ha Wenger vid rodret. Det är en oacceptabel situation med en sommar utan mästerskap, då rimliga beslut om försäljningar och värvningar ska kunna tas i tid. Där presumtiva värvningar, i stil med Thomas Lemar, ska vara möjliga att genomföra i sansade former och inte under hysterisk rusningstrafik.
I mångt och mycket handlar det om att sätta sig vid ritbordet, plocka fram linjalen och rita ut tydligalinjer om hur framtidens Arsenal ska se ut. I Arsenals fall läker inte tiden alla sår, de blir snarare större och mer infekterade. Det är dags för managern att lämna. Det är dags köpa rätt material till produkten som ritbordet visar. Det är dags att hitta någon form av positiv identitet. Fram tills den dagen förändringar uppenbarar sig, så kommer jag fortsätta med min själsliga vandring för att finna svar om vad klubben egentligen betyder för mig. Men i dagsläget är det nog precis som förr - supporterskapet fortgår av gammal vana.
Gamla vanor är bevisligen inte alltid gynnsamma.
Krönikör: Kim Evertsson