Gästkrönika: Hamsterhjulet snurrar vidare
Arsenals säsong börjar gå i välbekanta mönster. Ingen är förvånad. Många är besvikna. Alla väntar på någon som kan bryta denna cirkel.
Förra veckan var på alla sätt en jobbig sådan för Arsenal. På måndagen lottades man mot Bayern München igen i Champions Leagues åttondelsfinal, trots att man denna gång faktiskt vunnit gruppen. Dagen efter åkte man till Goodison och förlorade 1-2 mot Everton, trots ett tidigt ledningsmål. I söndags var det så dags för en av säsongens svåraste bortamatcher mot Man City. Även där tog Arsenal ledningen, och även där tappade man den efter två insläppta mål.
Förlusten som rört upp flest känslor hos gooners är tveklöst den senaste. Arsenal spelade riktigt bra i första halvlek mot ett City som saknade Kun Agüero på topp och Vincent Kompany där bak. Sedan hände något. City gör två mål och Arsenal ser livlöst ut i andra halvlek, man mäktar inte ens med en forcering. Kvar står man med en mängd frågetecken.
Varför vek ytterbackarna ner sig i det defensiva arbetet? Hur kunde laget inte sätta mer press på Citys osäkra mittbackspar, med en av världens formstarkaste anfallare att tillgå? Hur kunde lagets spel överhuvudtaget inte förändras när Giroud kom in? Och som en kulmination på allt, varför fick Oxlade-Chamberlain bara vara inne en knapp kvart innan han byttes ut?
Efter en väldigt bra septembermånad där Arsenal bara tappade poäng mot borta PSG (2-2) började fansen drömma om att denna säsong inte var som de tidigare. Oktober var lite segare, poängtapp denna gång mot Boro (0-0), men också karaktärsdanande slutskedssegrar borta i Burnley och Bulgarien.
Sedan kom tre kryssmatcher, Spurs, United och PSG, som dämpade folks förväntningar något. Rösterna om att det är samma gamla Arsenal som överpresterar under en period om året blev högre. Egentligen har det sett bra ut resultatmässigt fram tills nu. Men spelmässigt har det varit få högklassiga insatser mot toppmotstånd sedan vinsten mot Chelsea för snart tre månader. Vad är det som egentligen förändrats i höst som fått så många att tro att detta år skulle annorlunda?
Efter förra veckan är jag övertygad att allt bara var falska förhoppningar. Det finns ingenting som talar för att vi blir annat än trea eller fyra som bäst, och åker ut i CL-åttondel mot Bayern för tredje gången. Inte så länge någonting inte förändras, och det skulle vara en förändring av radikala mått. Om spelargruppen, managern eller klubbledningen är ansvarig kan fortsatt debatteras. Jag är innerligt trött på diskussionen om Wengers vara eller icke-vara. Lika trött som på de tio nästan uteslutet titellösa åren som följt sen Champions Leaguefinalen, och det här nyuppkomna tjatet om Özil och Alexis kontrakt.
Özil? Om han vill höja sin lön är det dags att börja prestera i stormatcherna. Annars finns det (sämre) klubbar i österled som kan betala honom den lönen han tycker sig förtjäna. Maken till loj och ointresserad insats som senast har man knappt sett i en match av den digniteten. Sekvensen där han står tio meter från Cityspelarna och låtsas presspela är ett bra exempel på det.
Alexis? Fantastisk spelare, kanske bäst i ligan just nu. Men för att bli den ledaren som sticker ut från mängden kan man till att börja med respektera ens egna supportar. Efter slutsignalen på Eastlands gick, enligt källor på plats, tre Arsenalspelare fram och tackade bortafansen (Bellerín, Koscielny och Cech). Det är inte bara att de framstår som stereotyper för den moderna spelaren som inte bryr sig så värst mycket, det agerandet är direkt pinsamt. Det handlade faktiskt inte om en 0-4 förlust och känslan att man bara vill gömma sig. Nu var det en uddamålsförlust som faktiskt gick att hantera.
En del tänker nu, det är ändå ett stökigt julschema vi har framför oss, topplagen kan säkert tappa poäng där. Jo visst, Arsenal har goda chanser att till och med gå rent i dessa matcher om man kollar på motståndets kaliber. Det skulle ändå inte räcka för att återupprätta en gnutta av optimism ens hos mig, efter senaste veckans fadäser. Inte förrän spelarna börjar visa karaktär, även i svåra lägen. Men det är klart, tio års förlorarmentalitet är inte lätt att tvätta bort.
Längs en av väggarna på Emirates finns ett citat från en supporter, hämtat från en match i slutet av 90-talet. Det är på bortaplan, och en Arsenalspelare skyfflar undan en boll på ett slappt sätt. Mittbacken Martin Keown får syn på aktionen, går fram till spelaren och börjar gorma så det hörs tydligt upp till supportern på bortaläktaren. ”Act like you play for the Arsenal!”, var Keowns glasklara uppmaning.
För min del får Keown gärna ta steget från expertstudion och läxa upp folk i dagens Arsenal. Gärna med en megafon i handen så det förbannade hamsterhjulet någon gång spårar ur.
